Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Bengt Oxenstierna - Johan Gabriel Stenbock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
Carl XII.
Sin öfriga tid tillbragte Bielke på Salesta. Vid hemkomsten till
sitt rike upphäfde Carl XII 1715 allt hvad i den afsagda domen var
kränkande för Bielkes ära och lät försäkra honom om sin nåd. Redan
följande året, den 26 November 1716, slutades dock den 72-åriges
vexlingsrika lefnad. Hans maka erhöll redan före Carl XII:s död
tillbaka alla de mannens gods, som då funnos oanvända i kronans värjo.
Bengt Oxenstierna, som längre än någon annan varit Nils Bielkes
motståndare, bibehöll sig efter hans fall ej länge i konungens
förtroende. Vi hafva förut omtalat, huru redan i Maj 1698 en brytning
inträdde mellan honom och konungen och huru, i följd deraf, grefve
Bengt i sjelfva verket förlorade ledningen af utrikes ärendena, ehuru
han fick behålla kanslipresident-embetet. Vi hafva omtalat huru ifrigt
Bengt Oxenstierna sökte förmå konungen till fred med konung August,
samt huru den utförliga skrifvelse, hvari han utvecklade vigten häraf
och angelägenheten af att i stället stäcka Rysslands växande makt,
innan det blefve för sent, var den sista yttringen af den gamle
statsmannens embetsmannaverksamhet. Han afled den 12 Juli 1702 och
begrofs utan ståt i det grafkor han åt sig låtit inreda i Upsala domkyrka.
Johan Gabriel Stenbock, hvars förgående verksamhet vi förut
omtalat, hade, ehuru han lyckats bibehålla sig i Carl XI:s förtroende, dock
lika litet som Nils Bielke fått någon plats i förmyndarestyrelsen efter
hans död, sannolikt i följd af Carl XI:s misstroende till högadeln, af
hvilken både Stenbock och Bielke voro ganska framstående medlemmar.
Under denna förmyndarestyrelse tillhörde Stenbock, jemte Nils Bielke
och Fabian Wrede, det franska partiet samt var således en af Bengt
Oxenstiernas motståndare och bidrog sedermera icke så litet till dennes
onåd hos Carl XII, hos hvilken Stenbock sjelf förstått ställa sig lika
väl som hos fadern. Vid konungens kröning var det Stenbock, som
upptog kronan, innan den nådde marken, då den, vid den unge
konungens stigande till häst, föll af hans hufvud. Såsom riksmarskalk
eller öfverste marskalk, hvilken benämning detta högsta hofembete
erhöll, när alla slags riksembeten afskaffades, hade ock Stenbock många
tillfällen att närma sig konungen och erhöll äfven flera bevis på hans
välvilja, ehuru, synnerligast efter hertigens af Holstein ankomst till
svenska hofvet, de båda unga furstarnes förtrolighetsbevis mot den
gamle, prydlige marskalken icke sällan voro nog mycket närgångna.
Till Carl XII:s myndighetsförklaring bidrog Stenbock af bästa förmåga
och vann derigenom ytterligare insteg i konungens ynnest. Han
tvekade dock ej att ridderligt taga Nils Bielkes försvar, när denne föll i
konungens onåd, och yttrade äfven sedermera med samma frimodighet,
som han visat under Carl XI:s regering, sitt ogillande af polska
afsätt-ningskriget samt de derigenom föranledda dubbla krigsgärderna m. m.
Redan 1703 började han af konungens envishet i fullföljandet af polska
kriget förutspå svåra olyckor för riket och beslöt att sjelf lemna det
för att bosätta sig i främmande land, från hvilken föresats
enkedrottningen dock slutligen förmådde honom afstå. Derefter inredde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
