Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Magnus Stenbock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigarne.
3«5
sina egna soldater, i stället att föra dem mot fienden, kan man väl
svårligen vänta.
Under fångenskapen, hvilken Lewenhaupt tillbragte i Moskwa,
sysselsatte han sig med författandet af sin egen lefnadshistoria, som
sedermera 1757 utgafs af hans måg, öfverstlöjtnanten Carl Gustaf Boije,
samt med öfversättningen af en andaktsbok, som utkom 1720. Rådet
föreslog i Augusti 1710 Lewenhaupts utvexling, men konungen
svarade i början af följande året, att dermed finge tills vidare anstå.
Lewenhaupt förblef också i rysk fångenskap till Carl XII:s död, men
stod främst bland dem, som af Ulrika Eleonora i början af December
1718 utnämndes till riksråd, hvilket embete han dock aldrig fick
tillträda, ty han afled såsom fortfarande rysk fånge den 12 Febr. 1719.
Adam Ludvig Lewenhaupt var den kunnigaste och ur ren strategisk
synpunkt äfven den mest framstående bland Carl XII:s härförare, men
hans krigskonst var af en annan art än konungens. Den röjde
snarare den holländsk-oraniska skolans lugna, försigtiga, noggranna
beräkningar än den snabbhet i rörelserna och oförvägenhet i anfallen, som
företrädesvis utmärkte de anförare, Carl XII bildat. Man kan
emellertid icke annat än beundra hans förmåga att under de kurländska
fälttågen uträtta så mycket med så ringa medel. Hans anordningar voro
så omsorgsfullt beräknade, att han, när det gälde, alltid var färdig till
strid utan allt brådskande, ehuru öfverlägsna än de stridskrafter voro,
mot hvilka han hade att kämpa. Också sade man om honom: »När
den mannen möter en fiende, tager han blott upp snusdosan och ur
densamma en duktig pris, och säger icke ett ord mer än: marsch! Och
derpå marscherar han och slår fienden.» Också kallade man honom
den tiden »herr marsch, marsch!» Hans faderliga omvårdnad om sina
krigare och hans mensklighet mot fienden samt den noggranna
krigstukt, han mer än de fleste andra bland Carl XII:s fältherrar iakttog,
hafva vi förut anmärkt. En djup gudsfruktan och varm
fosterlandskärlek voro äfven förtjenster, dem han i hög grad egde; men han hade
derjemte ett svårmodigt och synnerligen misstänksamt lynne, såg
allting i svart, trodde alla vilja honom illa och såg stämplingar i allt,
så att man icke får egna obetingadt förtroende åt hans uppgifter, så
fullt öfvertygad han än sjelf var om deras tillförlitlighet och ehuru han
visst icke med afsigt meddelat en enda, om hvars sanningsenlighet han
icke ansåg sig fullt förvissad.
Magnus Stenbock, den ryktbaraste bland Carl XII:s krigare, femte
och yngste sonen af riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock, var född
i Stockholm den 12 Maj 1664. Haqvin Spegel och Olof Hermelin
voro hans lärare, och i Augusti 1678 inskrefs han som student vid
Upsala akademi, der han i fyra år skötte sina studier. Under tiden
åtgick faderns hela förmögenhet i följd af förmyndareräfsten och
reduktionen, och moderns slägt — hon var en syster till Magnus Gabriel
De la Gardie — blef lika utarmad. Medelst understöd från sitt
syskonbarn, grefvinnan Katarina Charlotta Königsmarck, Magnus Gabriel De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
