- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
392

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

392

Carl XII.

la Gardies dotter, fick emellertid Magnus Stenbock tillfälle att 1683
göra en resa till Holland, der han antogs till fänrik vid ett regemente,
hvars öfverste var grefve Gustaf Carlsson, en naturlig son till konung
Carl Gustaf. För öfrigt roade sig den unge svenske grefven der med
att fullkomna sin redan under vistandet i Upsala vunna färdighet i
svarfkonsten, i hvilken han i Amsterdam fick ordentligt mästarbref.
Sedermera reste han till Paris, der han under 14 månader fortsatte
sina studier, i synnerhet de matematiska, hvarefter han i Maj 1687
blef kapten vid Maurits Wellingks regemente i Stade och 1688 major
vid ett regemente, hvilket Nils Bielke upprättat, för att, efter erhållet
tillstånd af Carl XI, dermed gå i nederländska republikens tjenst.
Tilllika anstäldes han samma år såsom löjtnant vid svenska lifgardet och
kom såsom sådan, vid återkomsten till Sverige 1689, i stor ynnest hos
drottning Ulrika Eleonora, som rekommenderade honom hos
kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, hvars dotter Eva Magdalena i Mars
1690 blef gift med Magnus Stenbock.

Härigenom blef Stenbock fästad vid svärfaderns statsmannaåsigter
och erhöll äfven åtskilliga befordringar genom dennes inflytande, till
hvilken mågen också skref de ödmjukaste bref, kallande sig sin
»allernådigste herr faders trognaste och underdånigaste son och tjenare».
Maurits Wellingk hade anmält sin önskan att blifva använd såsom
minister, i hvilket fall han ville åt Stenbock afstå sin öfverstelön — och
Wellingk blef också kort efteråt använd såsom minister. I December
1692 reste Stenbock med sin grefvinna till Stockholm, att der tillbringa
vintern, och började nu, såsom kanslipresidentens måg, ådraga sig de
främmande härvarande diplomaternes uppmärksamhet. Han troddes
vara ämnad att blifva svensk minister i Danmark, hvilket danske
härvarande ministern ej tyckte illa om, ty »Magnus Stenbock var ett
magert geni» — ett omdöme, som just icke ingifver någon hög tanke
om den danske ministerns skarpsinnighet. För öfrigt blef äfven det
nit, Bengt Oxenstierna visade för kejsarens intressen, fruktbärande för
mågen. Stenbock blef i September 1693 generaladjutant hos
markgrefven Ludvig af Baden, den kejserliga härens öfverbefälhafvare, och
i Oktober samma år kejserlig öfverste. Sedermera erhöll han en
kejserlig pension af 2,000 rdr och användes af kejsar Leopold i åtskilliga
diplomatiska uppdrag, jemte det han deremellan förde sitt regemente.

Efter Carl XI:s död sökte förmyndarestyrelsen åter fästa Stenbock
i fosterlandets tjenst. Han utnämndes i Maj 1697 till öfverste för ett
tyskt regemente i svensk tjenst och några dagar derefter till
kommendant i Wismar. I Januari 1699 blef han öfverste för Kalmar
regemente och i Februari 1700 för Dal-regementet, hvilket sedermera i sex
år stod under hans befäl. Han anförde det äfven under
landstigningen på Seland och i slaget vid Narwa, der, såsom vi förut berättat,
Stenbock mycket utmärkte sig och derigenom äfven vann Carl XII:s
synnerliga bevågenhet. För sina förtjenster under slaget blef ock
Stenbock nu befordrad till generalmajor. - ..

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/7b/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free