Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII.
429
ännu gräsligare än eljest. Det framkallade från alla håll det bittraste
klander, men innebar dock i sjelfva verket ingenting annat än en sträng
rättvisa och får för öfrigt, då rådbråkning den tiden ännu var ett
allmänt brukligt straff äfven för ringare förbrytelser än hvartill Patkul
gjort sig skyldig, icke bedömas efter en ny tids mera filantropiska
åsigter. Att något personligt hat mot Patkul icke var anledningen,
hvarför Carl XII vägrade någon mildring i den stränga domen, vittnar hans
bref till sin syster Ulrika Eleonora, som sökt utverka Patkuls
benådning. »Jag önskar», heter det i detta bref, »att jag kunde efterkomma
mon coeurs befallning häruti; men som saken är af så svår
beskaffenhet, att han inte väl kan eftergifvas, som ock för exemplets skull icke
får eftergifvas, så beder jag mon coeur intet taga onådigt upp, att han
intet lärer kunna blifva förskont.»
En mörkare fläck på Carl XII:s minne äro då de bref till
Rehn-sköld, deri konungen befaller honom, att, om några bland hans folk
öfverfölles från polska sidan, »sådana med plundran och brand förhärja,
så väl som ock de, som bo der någon gerning sker, skyldige eller
oskyldige»; att »de invånare i landet, som I kan få fast och ringaste
misstanke är uppå, att de hafva gjort något otroget, måste strax uppå
halfva bevis hängas upp, så att fruktan kommer och att de måste veta
om man begynner med dem, så skonas intet barnet i vaggan», o. s. v.
Härvid bör dock anmärkas, att dessa ända till omensklighet stränga
befallningar tillkommo under förhållanden, som dels ej kunna fullt
bedömas, emedan man ej känner de bref från Rehnsköld, hvaraf dessa
befallningar föranleddes, dels voro sådana, att de åtminstone kunna
förklara, om ock ej ursäkta de hårda föreskrifterna. Man finner
nämligen så väl af brefven, deri dessa befallningar förekommo, som af
öfriga uppgifter om tilldragelserna i Polen vid denna tid, att den
största förbittring då var rådande hos svenskarne i allmänhet och
visserligen ej minst hos konungen öfver polackarnes trolöshet och omenskliga
förfarande mot de svenska partier, som föllo i deras händer. Det vore
således icke rättvist att grunda något omdöme om Carl XII:s sinnelag
i allmänhet på dylika utbrott af hans förbittring mot en fiende, som
genom eget förvållande framkallat den, helst man tillika i samma bref
äfven finner antydningar om en lindrigare behandling mot dem, som
icke särskildt förbrutit sig, samt den stränga krigstukt Carl XII iakttog
så väl i Danmark som i början af polska kriget och sedermera i
Sachsen, vittnar om ett för den tiden ovanligt mildt och menskligt
förfarande mot fiender, hvilka icke sjelfve ådragit sig ett motsatt*).
Svår att försvara är ock Carl XII:s oblidkeliga stränghet mot
sachsiske generallöjtnanten Paijkul, hvilken, född i Lifland, redan vid femton
*) Äktheten af de ifrågavarande brefven har varit en omtvistad fråga mellan
Beskow, som bestridt, och Fryxell, som förfäktat densamma. Förf. har i
Riksarkivet öfvertygat sig, att åtminstone några af dessa bref der finnas, med alla tecken
att vara skrifna af Carl XII med egen hand, och brefvens äkthet är säledcs, enligt
förfcs öfvertygelse obestridlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
