- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
431

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl XII.

431

gen af makten och under det långvariga kriget, dels med den oböjliga
viljekraft, han fått i arf af fadern, alltför ofta lät hjertats röst qväfvas
af hvad han ansåg för en oafvislig pligt.

Från fadern hade han äfven ärft en mycket hög tanke om det
kungliga väldet och majestätet. Konungen var i hans ögon Guds
ombud på jorden, med full rätt att af folket fordra obetingad lydnad.
Då han dagligen vågade lifvet för sitt folks ära och trygghet, då han
träget arbetade för detsamma, ty, likasom fadern, utvecklade han en
otrolig arbetsförmåga, måste äfven det blindt underkasta sig hans
ledning, och likasom hans folk skördade fördelarne af hans framgångar,
skulle det äfven tåligt underkasta sig de lidanden, hans motgångar
ådrogo det. Den ovanliga framgång, som följde alla hans företag
under första hälften af hans regering, de loford, de ärebetygelser, det
smicker, som egnades honom från alla håll, bidrog ock ganska
väsentligt att öka både hans stolthet och hans sjelfförtroende. Mer och mer
stadgades hos honom öfvertygelsen, att han var kallad till utförande
af stora värf, och hans planer blefvo ock allt mera storartade, till dess
de slutade med hans fall.

Detta medvetande af egen förmåga, denna öfvertygelse om en
högre kallelse, förnedrades dock aldrig af fåfänga eller skryt. Han
hördes aldrig omtala sina egna bragder och ville aldrig höra andra prisa
dem, utan afböjde med ovilja eller skämt alla försök härtill, samt
ut-strök i de krigsberättelser, som sändes till de hemmavarande, hvarje
ord, som angick hans egna bedrifter. Högst sällan har väl så mycket
sjelfförtroende varit förenadt med så stor blygsamhet.

Denna blygsamhet hade sin grund i en djup gudsfruktan, en fast
öfvertygelse att utan Guds nåd förmådde han intet. Då någon
omtalade, att en bland samtidens ryktbaraste härförare brukade vid en
slagtnings början säga: »Om Gud vill i dag vara neutral, skola våra
fiender få duktigt stryk», inföll Carl XII: »Så stor fältherre mannen
var, talade han den gången som en stor narr, då han trodde sig kunna
uträtta någonting utan Guds bistånd.» Sina från barndomen invanda
andaktsöfningar iakttog han samvetsgrant. Beständigt bar han i fickan
Gustaf Adolfs bönbok och på hans bord låg alltid en bibel. Hvarje
morgon, stundom äfven söndagseftermiddagarne, läste han deri ett stycke
och uppskref hvar gång hela boken blifvit genomläst; men då detta
hösten 1708 inträffade för fjerde gången, ryckte han ut
anteckningsbladet, »emedan», såsom han sade, »någon kunde tro, att jag ville
berömma mig häraf». Hvarje söndag bevistade han gudstjensterna och
gick två gånger om året till nattvarden, med alla tecken till djup
rörelse. Mot slutet af hans vistande i Turkiet började han dock visa
något mindre noggrannhet i sina andaktsöfningar.

Förtjensterna hos Carl XII voro sålunda många och stora, och de
fördunklades egentligen blott af ett fel — en oböjlighet, som kom
honom att uppoffra allt hellre än att vika från hvad han en gång
uppfattat såsom det rätta och sanna; men äfven denna oböjlighet, så olyck-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/7b/0463.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free