Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ulrika Eleonoras regering. Återtåget från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Natt och Dag) framlemnade den 4 December ett skriftligt intyg om, att Carl XII ämnat kronan åt sin syster. Sinnesstämningen hos trupperna var ock vida öfvervägande för prinsessan och hennes gemål, nu dessa truppers högste befälhafvare. Hertigen ville dock ej gifva med sig, men ännu samma dag föreföll mellan honom, å ena, samt Dücker och den nu till hären ankomne fältmarskalken Rehnsköld, å andra sidan, en ordvexling, under hvilken i synnerhet Rehnsköld förde ett ganska allvarsamt språk, hvarefter hertigen blef medgörligare.
I dessa dagar ankom till lägret holsteinska justitierådet Paulsen med 100,000 daler silfvermynt från upphandlings-deputationen, hvilka genast af arfprinsen utdelades bland det högre befälet, till vedergällning för deras under fälttåget utståndna besvärligheter, såsom det hette, ehuru något hvar insåg, att det skedde egentligen för att vinna deras bevågenhet. Två fältmarskalkar, 2 generaler, 4 generallöjtnanter, 18 generalmajorer och 34 öfverstar samt några befälhafvare af lägre grad fingo hvar sin andel. Eget nog mottog äfven hertigen af Holstein de 6,000 daler silfvermynt, som blefvo honom tilldelade, samt reste derefter till Stockholm, lemnande prinsen i obestridd besittning af öfverbefälet öfver hären. Också skyndade prinsen att underrätta sin gemål om hertigens afresa och varnade henne tillika att icke under något vilkor låta hertigen tala vid Görtz. I sitt bref trodde sig prinsen äfven kunna försäkra, att hären skulle vara för henne.
I allmänhet visade sig ock härens befäl villigt att erkänna Ulrika Eleonora för Sveriges drottning, men röjde deremot en bestämd ovilja mot det kungliga enväldet. Prinsen vågade derföre icke några framställningar om dess bibehållande åt sin gemål, så länge generalerne ännu voro samlade utanför Fredrikshall, men under återtåget sökte han öfvertala den ene efter den andre och vände sig i sådant hänseende först till generalmajoren Göran Silfverhjelm, hvilken han sökte förmå att låta sitt regemente obetingadt hylla Ulrika Eleonora såsom drottning. Silfverhjelm sade sig dock ej kunna taga ett sådant steg utan att först rådföra sig med de öfriga generalerne, och, efter öfverläggning med general Carl Gustaf Örnestedt samt öfverstarne Michael Törnflycht och Thure Gabriel Bielke, gick Silfverhjelm till prinsen samt förklarade sig färdig att efterkomma hans begäran, under vilkor att enväldet skulle offentligt och för alla tider afsägas samt en riksdag utskrifvas för att öfverlägga om det blifvande regeringssättet. Vägrade prinsen gå in på dessa vilkor, så skulle man vända sig till hertigen af Holstein. Prinsen biföll genast, och Silfverhjelm bedref saken så hos de öfriga generalerne och regementscheferne, allt efter som de anlände, att hela krigsbefälet inom några dagar instämde i den förklaring han afgifvit. De sammanträdde på torget i Uddevalla och gingo sedermera, anförde af generalen Carl Gustaf Dücker, upp till prinsen, som förnyade den försäkran han förut gifvit Silfverhjelm, hvarefter alla erkände hans gemål såsom Sveriges regerande drottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
