Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nuvarande riksmötet derföre skulle betraktas endast såsom en fortsättning af det, som upplöstes 1714, men aldrig blifvit formligen afslutadt.
I enlighet med dessa öfverenskommelser förekommo vid riksdagens öppnande den 20 Januari inga eljest vid sådana tillfällen vanliga högtidligheter, hvarken utblåsning, riksdagspredikan eller helsningstal, utan riksmötet ansågs såsom en fortsättning af det näst föregående, och såsom Ulrika Eleonoras riksdagskallelse aldrig funnits till.
Oroad häraf sammankallade hon rådet den 21 Jannari och sade sig hafva väntat, att ständerna skulle på vanligt sätt hafva sammanträdt och att hennes trogna undersåtar skulle vara nöjda med hvad som skett, då hon visste sig ingenting hafva företagit, än hvad hennes arfsrätt och rikets råd medgifvit; men emedan åtskilliga svårigheter mött, önskade hon höra rådets mening, i hvilket hänseende hon nu vände sig först till Arvid Horn. Han utvecklade då de laga skäl, som stängde Ulrika Eleonora från arfsrätten ännu mera än hertigen af Holstein, emedan hon förmält sig med en furste af icke-luthersk bekännelse – arfprinsen af Hessen tillhörde nemligen den reformerta. Att detta oaktadt vilja med stöd af åberopad arfsrätt bibehålla regeringen, kunde Horn ej tillstyrka, emedan sådant vore i sig sjelf olagligt och till utgången ovisst. En annan väg till tronen vore mera både säker och ärofull, nemligen att dit uppträda till följe af ett fritt val, »ty», sade han, »af kärlek och vördnad lär en hvar svensk medborgare, så framt han får åtnjuta sin lagliga valrätt, utkora eders maj:t till rikets drottning; men emedan vi nyligen varit underkastade träldomsbandet, så är vår nuvarande åstundan att få med eders maj:t sammanknyta ett frihetsband, grundadt på riksdagarnes helgd samt befästadt af inbördes aktning och förtroende».
Ulrika Eleonora ville dock ej vika för dessa skäl och sade sig ingalunda vilja bortgifva hvad Gud och naturen henne en gång gifvit eller ändra hvad en gång blifvit afgjordt. Hennes förmälning hade skett med den då enväldige konungens samtycke, hvadan något sådant, gifvet af ständerna, icke behöfdes. Hon önskade, att man icke måtte förneka hennes arfsrätt, och tyckte det vara alldeles för hårdt, om hennes krona skulle bero af val.
De närvarande rådsherrarne visade sig dock ej villiga att instämma i denna hennes åsigt, och en omröstning anstäldes, hvarvid endast den kort förut i rådet inkallade Axel Banér talade för arfsrätten. Taube, Meyerfelt och Spens afgåfvo obestämda och undvikande yttranden; men Cronhielm, Dücker, Mörner, Rehnsköld, Sparre, Stromberg och Tessin förenade sig med Horn. Detta oaktadt stod dock drottningen fast vid sitt beslut. Då inkallades Per Ribbing, som af drottningen och rådet blifvit utsedd till landtmarskalk, och förklarade, att ständerna hoppades om en eller annan dag kunna »tillbjuda hennes maj:t kronan»; men att på riddarhuset hade öfverste Coijet varit den ende, som talat för drottningens arfsrätt. För öfrigt önskade alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
