Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spanmålsbehof fyldt. Karelen, Ingermanland, Estland och Lifland voro dessutom Sveriges förmurar mot Ryssland och lika många nya utgångspunkter för blifvande anfall derifrån mot Sverige. Ett nationalhat mot ryssarne hade ock börjat mer och mer sprida sig i Sverige, i följd af det orättvisa kriget och ryssarnes grymma härjningar. Om detta hos större delen af svenska folket verkade en fiendtlig sinnesstämning mot Ryssland, var förhållandet enahanda hos drottningen och alla, som voro henne tillgifna, emedan czaren ville till svenska tronföljden förhjelpa hertigen af Holstein, som skulle förmäla sig med hans dotter, hvaremot konung Georg lofvat att, med sina bundsförvandter, stödja svenska hofvet mot dylika planer.
Allt detta verkade, att svenska regeringen beslöt söka fred med England, Hannover och Preussen, för att sedermera med deras bistånd angripa Ryssland och söka återvinna så mycket som möjligt af dess eröfringar. Denna åsigt gillades af rådets flertal, bland andra af Erik Sparre, Dücker, Taube och Tessin, af drottningens gemål och af henne sjelf, hvaremot Gustaf Cronhielm yrkade, att man först borde ingå fred med Ryssland och sedermera med understöd af denna makt taga, på de öfriga fiendernas bekostnad, ersättning för hvad till Ryssland måste afstås.
Dessa betänkligheter i afsende å vådorna att fortsätta kriget mot Ryssland blefvo emellertid underkända, ehuru man beslöt för syns skull låta fredsunderhandlingarna på Åland fortgå, i förhoppning att derigenom kunna afhålla czaren från fiendtligheter mot Sverige under året 1719, såsom det lyckats under de näst föregående åren. Hofkanslern grefve Carl Gyllenborg fick derföre fortfarande å Åland hålla rådplägningar med ryske fälttygmästaren Bruce, och i stället för Görtz utnämndes redan den 5 Januari 1719 ombudsrådet, sedermera riksrådet Johan Lillienstedt, som dock ej förr än i slutet af Maj ankom till Åland. Czarens skickligaste diplomat Ostermann hade emellertid anländt dit redan den 3 April, åtföljd af preussiske ministern Marderfelt, hvars deltagande i kongressen ryssarne fordrade, hvaremot svenskarne invände, att konungen i Preussen icke sjelf hos svenska regeringen tillkännagifvit sin önskan att underhandla, samt att Marderfelt, såsom född svensk undersåte, icke kunde mottagas såsom en utländsk makts sändebud.
Det dröjde likväl icke särdeles länge, innan de svenska ombuden upptäckte, att enigheten mellan Ryssland och Preussen icke var så fast, som man gerna ville lägga i dagen, och att ingendera makten unnade den andra hvad den fordrade af Sverige. Både Ostermann och Marderfelt började hemliga underhandlingar med de svenska ombuden. Den förre lofvade, att de preussiska underhandlingarna ej skulle företagas, innan Ryssland och Sverige vore öfverens, hvarefter Preussen finge åtnöja sig med billiga fredsvilkor. Den senare åter förklarade, att konungen i Preussen ej gerna såge, det ryssarne skulle få behålla Lifland. Under sådana förhållanden var det ej svårt att utverka svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
