Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringens samtycke till underhandlingar äfven med Marderfelt. Deremot visade svenska regeringen föga håg att ingå på czarens vilkor. Lillienstedts instruktion, uppsatt efter regeringens och ständernas deputerades gemensamma åsigt, innehöll, att han skulle erbjuda afträdandet af Petersburg och Ingermanland, men fordra ersättning derför i andra länder under czarens lydnad, icke derför att man trodde dessa anbud blifva antagna, men blott för att »amusera czaren och vinna tid». Czaren var likväl denna gång ej så lätt att »amusera», utan då han insåg, att man hade föga allvar med underhandlingarna, rustade han sig att med kraftigare medel söka bringa svenska regeringen till eftergift.
Underrättelsen om åländska fredskongressens fortsättande hade emellertid gjort Sveriges öfriga fiender mera benägna till underhandlingar. Från Danmark infann sig öfverste Löwenörn, från Hannover öfverste Bassewitz, en slägting till härvarande svenske ministern med samma namn, båda för att öppna underhandlingar. De danska blefvo dock snart afbrutna, ty då Löwenörn fordrade afträdandet af Gotland, Bleking, Skåne, Halland, Bohus län och Jemtland, men man å svenska sidan icke ville afstå någonting, utan återfordrade både Wismar, Pomern och Rügen, ansågs det ej löna mödan att vidare fortsätta underhandlingarna, helst man tillika fått spaning på ett försök af Löwenörn att draga hertigen af Holstein öfver till danska sidan och underblåsa oenigheten mellan honom och drottningens gemål. Löwenörn blef derför antydd att så fort som möjligt lemna Stockholm. Sedermera fram i Juni gjordes dock å svenska sidan ett förslag att afstå bremiska amtet Wilshausen och betala till Danmark 200,000 rdr för vinnande af fred; men danska regeringen fordrade nu Stralsund, Rügen, Wismar, Halland, Bohus län, Jemtland, upphörande af Sveriges tullfrihet i Öresund samt 6 millioner rdr såsom ersättning för krigskostnaderna, hvilka fordringar ännu voro allt för öfverdrifna att kunna villfaras, hvarföre kriget måste fortsättas.
Hannoveranske ministern Bassewitz åter fordrade afträdandet af Bremen och Verden, mot en penningeersättning, samt gaf obestämda förhoppningar om biträde mot czaren. Bland alla Sveriges besittningar kunde dessa, såsom mest aflägsna, med minsta olägenhet afstås. Man hoppades likväl att genom fransk bemedling förmå hannoveranska regeringen att åtnöja sig med deras erhållande såsom en förpantning på vissa år, och härvarande franske ministern grefve de la Marck visade mycken ifver för detta förslags genomdrifvande. Han tillhörde den gamla franska statsmanna-skolan, som ansåg Sverige såsom Frankrikes naturliga bundsförvandt i norra Europa och derföre önskade dess återupprättelse. På våren 1719 reste han till Frankrike, att hos dess regent, hertigen af Orléans, söka verka för Sverige, samt lyckades äfven förmå hertigen att föreställa hofven i England och Preussen faran af Sveriges ytterligare försvagande och föreslå, att Hannover skulle åtnöja sig med Bremen och Verden, äfvensom Preussen med Stettins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
