Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 7 Juli erhöll rådet del af underrättelsen om ryssarnes tillämnade landstigning och om Carterets löfte att tillkalla Norris, i fall fred slöts med konung Georg. Kanslipresidenten Cronhielm yrkade visserligen, att man härmed ej borde förhasta sig, men så väl drottningen som rådets flertal beslöt, att man redan följande dagen skulle begynna konferenser med Carteret och hannoverske ministern Bassewitz, i hvilka konferenser kanslipresidenten Cronhielm, riksråden Dücker, Taube och Magnus Julius De la Gardie samt statssekreteraren von Höpken skulle föra svenska regeringens talan.
Vid de första konferenserna vidhöllo de svenske underhandlarne det förra förslaget, att förbundet af år 1700 måtte utsträckas till en garanti af Sveriges forna besittningar, men häruppå ville Carteret ej ingå. Den 10 Juli hölls en ny öfverläggning i rådet, då Cronhielm vidhöll sin vid flera tillfällen förut yttrade åsigt, att man först borde afsluta freden med czaren, men icke afgöra någonting med Hannover utan kejsarens medverkan. Det kom till omröstning, som begyntes af Tessin, hvilken förklarade sig för skyndsam fred med England. Innan omröstningen fortsattes ankom från Åland ett bref från Lillienstedt med tillkännagifvande, att czaren ingalunda skulle åtnöja sig med afträdandet af Ingermanland, hvarefter alla riksråden, äfven Cronhielm, förenade sig med Tessin.
I följd häraf ingicks följande dagen, den 11 Juli, en preliminärfred med Hannover, till hvilket Bremen och Verden afträddes mot en million rdr. Det slutliga fredsfördraget skulle uppgöras under kejsarens bemedling på den länge ifrågasatta allmänna fredskongresseni Braunschweig, i hvilken Carl XII aldrig velat deltaga. Deremot afgaf Carteret, såsom Englands sändebud, en skriftlig förbindelse att, så snart omständigheterna det tilläte och han af de svenske underhandlarne blefve dertill inbjuden, formligen förnya förbundet af år 1700, »sedan det blifvit lämpadt efter närvarande omständigheter». Emellertid utfäste han sig att skrifva till Norris och anmoda honom att närma sig med sin flotta och »handla efter innehållet af sina instruktioner».
Det var denna engelska flotta, som varit hufvudsakliga lockelsen för svenska regeringen att så hastigt ingå freden och tillfredsställa de hannoverska fordringarna; men då Höpken den 12 Juli infann sig hos Carteret med drottningens ratifikation å preliminärtraktaten, fann han, att Carteret tolkade uttrycken i det nya fördraget, att förbundet skulle »lämpas efter närvarande omständigheter», helt annorlunda och såsom en inskränkning i Englands förbindelser, hvarföre han återtog ratifikationen, och Cronhielm uppsatte en ny förbindelse, hvilken Carteret borde underteckna. Han vägrade och reste ut till prinsens högqvarter i Tuna inom Roslagen, der han af honom och Dücker fick en skrifvelse till Cronhielm, med allvarlig anmaning att utan uppskof afsluta fördraget med konung Georg, »emedan rikets räddning deraf berodde».
Den 13 Juli anmälde de svenske underhandlande förhållandet i rådet, der ingen yrkade på underhandlingarnas afbrytande. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
