Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättade, att Carteret redan sändt ett ilbud till Norris och för Taube uppvisat ett bref från konung Georg, innehållande en förklaring att Ryssland aldrig skulle få behålla någonting vid Östersjön. Deremot anmälde Höpken, att på hans fråga, om man kunde vara förvissad om att engelska flottan verkligen skulle komma Sverige till hjelp, hade Carteret svarat endast: »Jag tror det.» Riksråden trodde det också och öfverenskommo nu om ordalagen i den nya förbindelse, som borde affordras Carteret, nemligen att de anmärkta orden »lämpadt efter närvarande omständigheter» ej skulle tolkas på ett för Sverige ofördelaktigt sätt, samt att den i förbundet af år 1700 stadgade utsträckta undsättningsskyldighet i händelse af ytterlig nöd skulle i hela sin kraft införas i det nya fördraget. Garantien af frederna med Danmark kunde deremot Carteret ej förmås förnya, utan lofvade blott, att den artikel, som handlade derom, skulle affattas så, »att den ej blefve onyttig för Sverige». Sedan Carteret undertecknat denna föga bindande förbindelse, utlemnades ratifikationen ännu samma dag, den 13 Juli, och freden med Hannover var sålunda afslutad.
På så lösa grunder afträddes ett par af de besittningar, Sverige under sin stormaktstid förvärfvat. Anledningen till afträdandet hade varit, att man af engelska flottan hoppades i främsta rummet de svenska kusternas skyddande mot ryska landstigningar och sedermera ett kraftigt bistånd till återvinnande af hvad czaren från Sverige eröfrat. Fred hade emellertid blifvit ingången utan någon formlig förbindelse af Englands ombud, att dess flotta skulle skydda de svenska kusterna, och ännu mindre att den skulle bistå Sverige vid återtagandet af dess besittningar vid Finska viken. Endast lösa förespeglingar härom hade Carteret framkastat, och härmed hade svenska regeringen låtit sig nöja. Den slipade engelske diplomaten hade funnit de svenske underhandlarne så lättrogne och så medgörlige, han någonsin kunnat önska, och, hvad som var ännu sämre, de hade låtit väl betala sig för sin medgörlighet. Betydliga penningesummor hade af Carteret blifvit utdelade och han har sjelf förklarat, att han utan löften derom ansett sig ej kunna lyckas. Efter Arvid Horns afgång och under Maurits Wellingks frånvaro fans ock inom svenska rådet ingen diplomat, som var Carteret vuxen, och äfven prinsen, drottningens gemål, inverkade på beslutet, för befordrande af sina planer på tronföljden efter sin gemål, hvartill han påräknade konung Georgs bistånd.
Denne uppehöll sig hela sommaren 1719 i Hannover, dit engelske ministern för utrikes ärendena lord Stanhope åtföljt honom, men hade svårt att hos konungen göra sina råd gällande mot de hannoveranske ministrarne. Desse ville skaffa hertigen af Holstein tronföljden inom Sverige och åt Danmark Wismar, jemte en del af svenska Pomern, hvilket den engelske ministern motsatte sig, om också just icke med synnerlig bestämdhet. Å andra sidan arbetade de hannoveranske ministrarne mot ett förbund mellan konung Georg och konung Fredrik Wilhelm i Preussen, hvars nära förbindelse med czaren Georg ej såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
