Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredriks regering. Fortsättningen af 1720 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämste rådgifvare. Bassewitz hade 1714 varit af Görtz skickad till Petersburg för att söka tillvägabringa en äktenskapsförbindelse mellan hertigen och czar Peters dotter Anna; men sedan Görtz kommit i gunst hos Carl XII, hade dessa underhandlingar blifvit afbrutna, hvarefter Görtz och Bassewitz blifvit de bittraste fiender. Bassewitz hade sedermera på egen hand vändt sig till czaren med samma giftermålsförslag, men nu med uppmaning till czaren att med rysk härsmakt och understödd af det i Sverige rådande missnöje fördrifva både Carl XII och Görtz samt på Sveriges tron upphöja hertig Carl Fredrik och den ryska storfurstinnan, hvilket förslag czaren dock afböjt, såsom alltför äfventyrligt.
Efter Carl XII:s död och Görtz’ fängslande skyndade emellertid Bassewitz till Stockholm och vann snart öfver den svage, obeslutsamme hertigen sådant inflytande, att han bestämde alla hertigens företag. Nu uppgjordes en plan, att hertigen skulle sluta sig till hofpartiet samt gemensamt med detta söka förhjelpa Ulrika Eleonora att få sin arfsrätt erkänd och sin makt ökad, hvaremot hertigen skulle försäkras om tronföljden efter henne. I första harmen öfver de band, ständerna ville pålägga henne, skall ock drottningen varit villig att lyssna till detta förslag; men hennes ovilja mot sin systerson var alltför inrotad och hennes önskan att bana sin gemål väg till tronen alltför liflig, att hon skulle på allvar fästa sig vid en sådan plan. Den blef alltså öfvergifven och derefter sökte Bassewitz stöd för hertigens anspråk dels hos czaren och dels hos konung Fredrik IV i Danmark, hvilka båda visade sig tillmötesgående, czaren för att få ett medel att inverka på Sveriges inre förhållanden, och Fredrik IV för att förmå hertigen att till Danmark afstå Sleswig, mot löfte om tronföljden i Sverige, hvartill Danmark skulle förhjelpa honom. Hertigen och hans rådgifvare insågo likväl, att utländsk hjelp, vare sig från Ryssland eller Danmark, skulle alltför mycket skada hertigen inom Sverige, och föga utsigt var, att någondera af dessa makter skulle med vapenmakt kunna genomdrifva hans anspråk.
Vistandet inom Sverige blef honom emellertid mer och mer obehagligt, synnerligast sedan Ulrika Eleonora kort efter sin kröning gifvit sin gemål den titel af »kunglig höghet», hvilken hertigen så länge och så ifrigt eftersträfvat, samt det blef mer och mer tydligt, att hon sträfvade att bereda sin gemål tillträde till Sveriges tron och äfven alltmera sannolikt att hon skulle lyckas häri. Hertigen lemnade derföre Stockholm i Maj 1719 och reste till Tyskland, der han uppehöll sig först i Mecklenburg och sedermera dels i Hamburg, dels vid några nordtyska hof; men hans lefnadssätt var icke sådant, att det kunde tillvinna honom anhängare. Snart gjorde han sig känd för vilda dryckeslag och utsväfningar af alla slag samt tillika för ett omåttligt slöseri, hvaraf i synnerhet Bassewitz och dennes anhörige förstodo att draga fördel. Kort efter sin ankomst till Tyskland hade han ock sjelfmyndigt antagit den titel af kunglig höghet, hvilken Sveriges drottning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
