Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
czaren eller tåla hans kapare i sina hamnar. Kort derefter erhöll ock Danmark både Englands och Frankrikes garanti för besittningen af Sleswig.
Med Polen och Sachsen var stillestånd ingånget, och kriget åt detta håll hade för länge sedan upphört af sig sjelft. Således återstod bland alla Sveriges fiender numera endast Ryssland, mot hvilket, enligt hvad här ofvan är berättadt, ständerna beslutat krigets fortsättande till dess en skälig fred kunde erhållas.
Grefve Arvid Bernhard Horn var nu åter såsom kanslipresident ledare af Sveriges förhållanden till utländska makter. Både han och Cronhielm hade, såsom förut är omtaladt, blifvit af Ulrika Eleonora egenmäktigt afsatte från sina rådsembeten, men Gustaf Cronhielm hade redan i början af 1720 års riksdag, i följd af en ganska allvarsam skrifvelse från sekreta utskottet till regeringen, blifvit åter insatt i sitt rådsembete, och sedan riksrådet Nils Gyllenstierna under riksdagen aflidit, föreslog konungen att Horn nu borde återinträda i rådet. Sekreta utskottet hade kommit på samma tanke och, då frågan framstäldes hos adeln, föreslog den, att Horn borde återfå icke allenast sitt rådsembete utan äfven kanslipresidentsplatsen. Horn ansåg likväl detta embete böra återtagas af Cronhielm, emedan han blifvit olagligen derifrån skild; men då adeln stod fast vid sitt beslut, gaf Horn slutligen efter, under förbehåll att Cronhielm icke komme att deraf lida. De öfriga stånden instämde med adeln, och så blef Horn den 26 April 1720 åter riksråd och kanslipresident. Han var visserligen den skickligaste man för detta vigtiga embete hade att tillgå; men Sverige var nu så försvagadt och behofvet af fred så tvingande, att det äfven för honom blef omöjligt att afhjelpa följderna af den olyckliga politik svenska regeringen året förut följt, då den i stället att i främsta rummet söka fred med Sveriges farligaste fiende, czaren, kastat sig i Englands armar och låtit aflocka sig den ena uppoffringen efter den andra, utan att dock vinna så kraftigt bistånd mot Ryssland, att czaren kunde förmås nedsätta sina anspråk.
Horn gjorde likväl sitt bästa att åstadkomma ett stort förbund emot czaren. I samråd med Norris, Carteret och Camprédon hade redan i September 1719 en plan för fälttåget 1720 blifvit uppgjord. Under det en flotta af 36 till 40 skepp skulle hålla Östersjön ren, borde en här af 70,000 man samlas i polska Litauen, Preussen och Kurland. Deraf skulle 50,000 man rycka mot Pleskow, medan de öfrige 20,000 skulle blokera Riga eller Reval. Första vilkoret för denna plans genomförande var emellertid att kunna träffa öfverenskommelse med konung August om truppernas genomtåg och underhåll; men man hoppades så mycket lättare lyckas häri, som han hade ej mindre än Sverige att frukta af czarens öfvermakt. Att de erforderliga trupperna kunde Sverige, sedan fred blifvit ingången med Danmark, uppsätta 24,000 man, och landtgrefven af Hessen lofvade att mot sold lemna 10,000. De öfriga skulle man söka erhålla af de makter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
