Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hade mest att frukta af Rysslands växande välde, såsom Preussen, Polen, möjligen äfven Österrike. Frankrike skulle biträda med subsidier, England äfven med sådana samt tillika med skepp och trupper. För ett bereda planens verkställande sändes generalmajoren Trautwetter till Preussen och Polen samt riksrådet Erik Sparre till Wien och Paris.
Czaren var emellertid icke heller overksam. Öfver allt, der de svenska sändebuden uppträdde, infunno sig äfven ryska, som läto förstå, att czaren ingalunda var emot en billig fred med Sverige, men som likväl noga aktade sig att närmare angifva vilkoren för denna billiga fred. Ryska penningar voro likaledes i mycket omlopp och Sparre mötte, hvarest han uppträdde, endast undvikande svar. I England och Hannover ansåg man ingenting kunna åstadkommas utan kejsarens och Polens biträde. Kejsaren svarade endast i allmänna ordalag, att han ville understödja Sveriges intressen och genom sin bemedling söka bringa czaren till billighet, men att han först ville förvissa sig om andra makters afsigter. Till riksdagen i Polen hade både engelska och franska regeringen skickat betydliga summor för att förmå polska republiken till krig emot Ryssland, men czaren hade icke försummat att begagna samma medel, för att afböja ett sådant beslut, och lyckades bättre. Redan den 23 Februari 1720 upplöstes riksdagen utan att komma till något beslut, hvarefter Sparre, som nu insåg omöjligheten af ett anfallskrig till lands emot Ryssland och som tillika, genom ett samtal i Paris med engelske utrikesministern Lord Stanhope, hade erfarit, att engelska flottan i Östersjön endast skulle skydda svenska kusterna, utan att anfalla Ryssland, inlät sig i en hemlig underhandling med ryske ministern i Frankrike baron Schleinitz, hvilken framstälde såsom czarens vilkor att behålla Ingermanland, Narva med en del af Estland samt Viborg med dess län, hvaremot Lifland, Reval och Finland skulle till Sverige återställas. Sparre inberättade detta till svenska hofvet med begäran att saken måtte hållas ytterst hemlig för engelska regeringen, som säkert skulle misstycka, att fred afslöts utan dess inblandning deri; men icke desto mindre omtalade konung Fredrik alltsammans för Carteret, och Sparre fick till svar, att han väl borde fortsätta underhandlingen med Schleinitz, men dock ytterst varsamt, ty Schleinitz’ förslag afsåg troligen ingenting annat än att vinna tid och gifva regenten i Frankrike en förevändning att uppskjuta alla åtgärder till Sveriges bistånd. Detta visade sig ock vara förhållandet, ty några månader derefter, då tiden för krigsföretag det året redan var förbi, förklarade Schleinitz, att czaren ville behålla alla sina eröfringar, äfven Finland, hvaraf regenten dock ej lät förmå sig till något kraftigare understöd åt Sverige, utan vägrade till och med förnyandet af 1715 års förbundsfördrag så väl som utbetalandet af några subsidier.
Redan innan krigsrörelserna kunde taga sin början, hade det emellertid visat sig, att något större förbund emot Ryssland ej kunde tillvägabringas. I Polen hade czaren nu större anhang än konung August, hvilken han dessutom skrämde med att närma sig Stanislaus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
