Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än den harm det visade misstroendet väckte hos konungen och hans anhängare.
Af mera betydenhet blefvo tvisterna mellan konungen och ständerna rörande rätta tolkningen af åtskilliga stadganden i regeringsformen, som rörde den förres myndighet.
Under åren 1721–1723 hade fem riksråd aflidit, nemligen Carl Gustaf Mörner, Jakob Spens, Carl Gustaf Rehnsköld, Carl Gyllenstierna och Nils Stromberg. Ehuru riksrådens antal det oaktadt ej nedgått till det i 1720 års regeringsform stadgade antal af 16, beslöto ständerna dock, att två nya skulle tillsättas, hvartill de föreslogo landtmarskalken Lagerberg, hofkanslern Gyllenborg och statssekreteraren Cederhielm. Konungen begärde att få utnämna alla tre, hvartill ständerna »i hastigheten» gåfvo sitt bifall, och så kallades den 12 Augusti 1723 dåvarande landtmarskalken, presidenten i statskontoret friherre Sven Lagerberg, hofkanslern grefve Carl Gyllenborg och statssekreteraren friherre Josias Cederhielm till riksråd.
Då genom 1720 års regeringsform presidentskapen i rikets hofrätter och kollegier, med undantag af det i kanslikollegium, blifvit skilda från riksrådsvärdigheten, hade genom Lagerbergs utnämning till riksråd presidentembetet i statskontoret blifvit ledigt, likasom det i Göta hofrätt var ledigt sedan 1721 och de i Svea hofrätt och kammarkollegium blifvit lediga under året 1723. Nu väcktes å riddarhuset fråga om dessa embetens tillsättande. Friherre Johan Banér, ifrig anhängare af holsteinska partiet, påstod genast att sådant tillhörde rikets ständer, hvilket åter bestreds af andra, hvarföre frågan hänsköts till sekreta utskottet och sekreta deputationen; men så snart konungen fått höra, att hans utnämningsrätt sattes i fråga, sände han till ständerna en skrift, hvari han yrkade denna rätt, under åberopande af § 40 i regeringsformen, som stadgade, att alla högre tjenster, från och med öfverstar till och med fältmarskalkar och alla dessas vederlikar, utdelas af kongl. maj:t i sittande råd. Denna skrift lemnades dock utan afseende, och sekreta utskottet samt sekreta deputationen yttrade i ett gemensamt betänkande, att som ständerna, enligt hvad den åberopade paragrafen äfven innehöll, egde tillse huru tjenster blifvit bortgifna, så egde de ock, när de voro tillsammans, att hos kongl. maj:t anmäla dem, hvilka de ansågo skickliga. Och som samma § ytterligare innehölle, att riksens råd skulle hos kongl. maj:t föreslå skicklige och meriterade män, så kunde hans maj:t ej onådigt upptaga, att riksens ständer under sin sammanvaro till dessa höga och vigtiga embeten »sjelfva i underdånighet (!) utnämnde sådana män, till hvilka de hade fullkomligt förtroende», och således vid sina sammankomster sjelfva såsom maktegande utöfvade den rätt, de dessemellan uppdragit åt sina fullmäktige, herrar riksens råd. President i kansliet borde dock utnämnas ensamt af riksens ständer, och om han afginge mellan riksdagarna, borde embetet stå ledigt. Detta betänkande godkändes af stånden, och en ny inskränkning skedde derigenom i konungens myndighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
