Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullmakt att ingå på så beskaffade fordringar; ville icke lemna subsidier för några hjelptrupper, utan endast i händelse af öppet krig mot Ryssland understödja Sverige med 800,000 rdr hamb. banko årligen; fordrade, att de i Frankrikes sold lemnade trupperne skulle få användas mot hvilken som helst af Frankrikes fiender, samt förklarade, att Frankrike ej kunde förbinda sig att skicka någon flotta till Östersjön, innan man erfore hvad England ämnade företaga. Då emellertid Danzig fordrade skyndsam hjelp, yrkade han, att 4,000 man svenska trupper måtte ofördröjligen ditsändas genom svenska regeringens försorg, men på Frankrikes bekostnad. Sedan kunde man komma öfverens om förbundsvilkoren.
Detta undvikande svar, som till en del stod i strid mot hvad Casteja under konferensen den 5 Februari lofvat, väckte åter misstroende till Frankrikes afsigter och till dess sändebuds tillförlitlighet; dock kom frågan om ständernas sammankallande åter till tals, emedan ställningen i Europa blifvit mer och mer oroande och framför allt faran af Rysslands växande öfvermakt, derest Polen blefve ett slags rysk lydstat, syntes så hotande, att det blefve nödigt med ständerna öfverlägga om de åtgärder, som borde vidtagas. Denna åsigt utvecklades utförligt i ett skriftligt anförande af Gustaf Bonde, hvilket af konungen och rådet bifölls och den 26 Februari utfärdades kallelsen till rikets ständer att sammanträda den 14 Maj 1734.
Ständerna samlades å utsatt dag, och första striden rörde åter landtmarskalksvalet. Horn kunde vid detta tillfälle, enligt adelns vid föregående riksdagen fattade beslut, icke komma i fråga och hade äfven uttryckligen undanbedt sig sådant samt önskade, att valet måtte falla på hofkanslern von Kocken, hvilken dock äfven undanbedt sig detta vigtiga, men besvärliga förtroendeuppdrag samt i stället föreslagit generalmajoren grefve Charles Emil Lewenhaupt, som från denna tid ådrog sig en allmännare uppmärksamhet. Han var född 1691, son till grefve Carl Gustaf Lewenhaupt och Amalia von Königsmarck, en syster till August II:s bekanta älskarinna Aurora Königsmarck. Fadern hade gått i sachsisk tjenst, och sonen, uppfostrad utomlands, hade under spanska arfföljdskriget i holländska hären stridt mot Frankrike, men 1710 gått i svensk tjenst, utmärkt sig i slaget vid Gadebusch och från 1716 varit löjtnant vid Carl XII:s drabanter. Efter freden stannade han på sina gods, Öfveds kloster i Skåne och Vinäs i Kalmare län, var sedan 1720 gift med en dotter till riksrådet Gustaf Cronhielms yngre broder Salomon Cronhielm, samt blef 1722 generalmajor af kavalleriet och 1729 öfverste för södra skånska kavalleriregementet. Han var ingen man med öfverlägsna förståndsförmögenheter, men hade mycken lätthet att uttrycka sig, en värdig hållning, ett behagligt yttre, och hans tapperhet under kriget, hans börd och slägtförbindelser, hans öppna, redbara väsende hade förvärfvat honom talrika vänner och icke ringa inflytande, synnerligast inom hären. Han hade ock genast efter Carl XII:s död kastat sig in i de politiska förhållandena och blifvit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
