Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget, 1741-1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spridt sig äfven till landthären, och då flera regementen måste ligga i tält ända till långt fram i Oktober samt derefter i fuktiga jordkulor, blef de insjuknades antal för hvarje dag allt större. Förhållandet förbättrades visserligen något, sedan sundare och rymligare qvarter blifvit anskaffade; men farsotens härjningar fortfore dock hela vintern igenom. Dessa bedröfliga förhållanden, så olika krigspartiets förespeglingar af ett lysande segerrikt fälttåg, förbytte snart den förra krigiska ifvern i ett allmänt missnöje. Soldaterne knotade öppet öfver befälet och detta visade lika öppet sin missbelåtenhet med Lewenhaupts alla anordningar. Den förr så omtyckte och beundrade riksdagshjelten och partiledaren beskyldes nu från alla håll att hafva hufvudsakligen varit vållande till det ömkliga sätt, på hvilket kriget dittills varit fördt. Så slappades
krigstukten allt alltmera, och Lewenhaupt hade ej tillräcklig kraft och beslutsamhet att återupprätta densamma. Han fick nu sjelf röna följderna af det sjelfförtroende, det häcklande af alla de styrandes företag, han vid de föregående riksdagarne så ifrigt uppmuntrat och begagnat.
I början af December 1741 kom till hären underrättelse om drottning Ulrika Eleonoras död, hvarigenom oron och villervallan ytterligare ökades. Under de sista åren hade nemligen det holsteinska partiet, som en tid tycktes vara alldeles utdödt i Sverige, åter kommit till lif. Hertig Carl Fredrik, Carl XII:s systerson, hade aflidit 1739, men efterlemnat en son, Carl Peter Ulrik, som vid elfva års ålder blifvit hans efterträdare under sin frändes, biskopen af Lübeck Adolf Fredriks förmyndareskap. Ulrika Eleonora hade alltid varit så bestämdt emot hvarje försök att bringa det af henne så bittert hatade holsteinska huset på Sveriges tron, att man under hennes lifstid ej velat framkomma med något förslag härom, men genast efter hennes död började det holsteinska partiet utveckla mycken verksamhet. Det räknade många anhängare inom hären, och officerarne började nu tala om ständernas sammankallande, för att få den unge hertigen vald till tronföljare, samt huru man hoppades genom hans slägtskap med ryska kejsarhuset – hans mor var nemligen en äldre syster till kejsarinnan Elisabeth – locka eller, genom hans anspråk på ryska tronen, skrämma henne till goda fredsvilkor, hvarigenom man kunde få snart slut på det nyss förut så efterlängtade, men nu i än högre grad afskydda kriget. I följd af både drottningens och äfven konungens motvilja för holsteinska huset hade man emellertid försummat att till Sverige inkalla och söka mot Ryssland vinna den unge hertigen. Elisabeth deremot lät genast i Januari 1742 hemta honom till Petersburg för att draga honom från svenskarne och förskaffa sig sjelf det stöd hans personlighet och arfsanspråk kunde gifva. De många till holsteinska partiet hörande officerare i svenska hären började nu hålla öfverläggningar sig emellan, med förbigående af det högre befälet. De förklarade, att de alldeles icke ville strida mot ryssarne, om i dessas led stode den rätte arfvingen till Sveriges rike, och de yrkade ifrigt på riksdag för att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
