Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget, 1741-1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertigen erkänd såsom tronföljare och genom honom erhålla en fördelaktig fred med Ryssland. Lewenhaupt ville på intet sätt befordra dessa planer, och missnöjet mot honom blef ock så mycket större.
Kejsarinnan Elisabeth hade från början visat en viss benägenhet för Sverige. Hon hade strax efter sitt uppstigande på tronen skrifvit till Ludvig XV och begärt hans medverkan till fredens återställande, men de öfverdrifna anspråken å svenska regeringens sida, jemte upptäckten af ett bref från svenske kanslipresidenten Gyllenborg till turkiske storvisiren, med uppmaning till Turkiet att begagna den inträdda statshvälfningen, för att anfalla Ryssland, hade helt och hållet förändrat kejsarinnans sinnesstämning, hvartill bröderne Bestuscheff, af hvilka den ene länge varit rysk minister i Stockholm, och den andre var rysk vicekansler, icke så litet bidragit, då båda voro fiendtligt stämda mot Sverige och båda stodo i stor gunst hos kejsarinnan.
För Lewenhaupt, som ansåg sig och svenska hären hafva egt en ganska väsentlig del i kejsarinnans upphöjelse och stora anspråk på hennes tacksamhet, var det således en synnerlig och föga angenäm öfverraskning att i ett bref från ryske generalen Keith af den 25 Februari 1742 finna ett tillkännagifvande af stilleståndets upphörande om tre dagar. Tillika kom nu den ena underrättelsen efter den andra, att stora ryska härmassor af ända till 50,000 man reguliera trupper och 30,000 kosacker vore i antågande, hvaraf Lewenhaupt föranleddes att genast befalla de närmast liggande regementena skynda till Fredrikshamn, de aflägsnare att rycka närmare, och de finska, som fått gå hem till rotarne, att åter samlas.
För krigsrådet framlade ock Lewenhaupt redan den 1 Mars de berättelser om fiendens öfverlägsna styrka, han de föregående dagarne erhållit, samt att ryssarne redan inom två dagar kunde stå utanför Fredrikshamn, hvars besättning till denna tid svårligen kunde vara ökad till mer än omkring 3,500 man. Af 15 i krigsrådet deltagande befälhafvare röstade endast 3 för att man borde försvara Fredrikshamn, alla öfrige, att man borde draga sig tillbaka och, sedan man förenat sig med de antågande trupperna, sätta sig till motvärn vid Kymmene-elf. Ingendera utvägen hoppades man dock behöfva anlita, utan förenade sig om en tredje, utvecklad af öfverste Carl Otto Lagercrantz, att genom någon med fredsförslag försedd, af öfverbefälhafvaren bemyndigad person söka hejda fienden och vinna tid. Lewenhaupt fann det visserligen allt för mycket stridande mot hederns lagar, att en svensk här begärde förlängdt stillestånd af en anryckande fiende, men öfvertalades dock slutligen att samtycka och äfven medgifva, att beskickningen anförtroddes åt Lagercrantz, som bemyndigades att, derest Lascy ej beviljade stilleståndets förlängning, resa ända till Moskwa, der kejsarinnans kröning nu försiggick, för att af henne utverka fiendtligheternas inställande, och äfven sätta sig i beröring med franske ambassadören Chetardie, hvars bemedling påräknades för fredsunderhandlingars inledande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
