Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kandidaterne, hvilket skulle ske så tidigt, att valet kunde af alla stånden företagas senast den 14 Mars. Detta adelns beslut biträddes af både preste- och borgarestånden, men bönderne ville ej höra talas om något annat val än det de redan gjort.
Enligt de tre ståndens beslut uppdrogs emellertid åt några ledamöter af den stora deputationen att yttra sig för och emot hvardera kandidaten, men dessförinnan hördes de makters sändebud, som togo, en lifligare del i tronföljarevalet, rörande de anbud, de hade att framställa för befordrande af den ena eller andra kandidatens val. Danske ambassadören lofvade då, att, om kronprinsen valdes, skulle Danmark på egen bekostnad bidraga till Finlands återeröfring med sin redan rustade krigsmakt så till lands som sjös, 12 linieskepp, 6 fregatter och 10,000 man, hvilken styrka skulle kunna ökas ända till 20,000; den franske åter, att, om pfaltzgrefven af Birkenfeld valdes, skulle Frankrike skynda till Sveriges hjelp med krigsskepp och subsidier, i förhållande till Sveriges behof. Buchwald, som icke hade något bestämdt anbud att afgifva, meddelade ett bref från holsteinske ministern i Petersburg, Brummer, i hvilket denne sade sig på kejsarinnans befallning kunna försäkra, att, om Adolf Fredrik blefve svensk tronföljare, skulle hon återställa Finland.
Derefter fingo riksråden yttra sina meningar. Ingen af dem tillstyrkte antagandet af Danmarks anbud, emedan dess hjelp ej skulle blifva tillräcklig och båda rikenas förening skulle innebära en uppoffring af Sveriges sjelfständighet. Icke heller tillstyrktes Adolf Fredriks val af någon, emedan man derigenom skulle få Danmark till fiende, och de båda holsteinska ministrarnes försäkringar ingalunda kunde anses innebära någon visshet om ryska regeringens afsigter. Deremot tillstyrktes pfaltzgrefven val af Carl och Johan Gyllenborg, Adlerfelt och Ehrenpreus, dels för att ytterligare befästa vänskapen med Frankrike, dels och i synnerhet med hänseende till den unge furstens allmänt lofordade personliga egenskaper. Lagerberg och Åkerhjelm trodde, att Frankrike hade tillräckligt göra att reda sig med sina egna fiender, samt ansågo nyttigast att afbida tiden och närmare underrättelser om ryska hofvets afsigter. Cederström ville »hemställa valet Herranom» och kasta lott! Posse »understod sig icke» att uttala någon mening. Anton Wrangel hemstälde allt till rikets ständers godtfinnande, och Tessin höll ett långt och grant tal, som dock icke innehöll någonting bestämdt, utom att man ej borde välja danske kronprinsen.
Under dessa förberedelser hade den utsatta tiden för valets företagande förgått, utan att sekreta deputationen blifvit färdig med sitt betänkande, hvaröfver icke så litet knot förspordes inom bondeståndet, som förklarade sig oryggligt förblifva vid sitt gjorda val. På riddarhuset åter förklarade öfverste Fabian Wrede den 16 Mars i finnarnes namn och efter föregången rådplägning med den vid riksdagen närvarande finska adeln, att, om svenskarne ville blifva danskar, så vore finnarne beredde att hellre gifva sig under ryska väldet än att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
