Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständernas böjelse för Adolf Fredrik, så framt Ryssland ville ingå fred på vilkor af Finlands återlemnande, Sveriges betryggande mot andra makter och Danmarks tillfredsställande med hänseende till de vådor det holsteinska husets upphöjelse på Sveriges tron kunde medföra synnerligast för besittningen af Sleswig. Genom de tre ståndens beslut var sålunda nu tronföljden beroende af fredsunderhandlingarna och med detsamma måste hattpartiet afstå från sin kandidat, pfaltzgrefven af Birkenfeld, emedan det nu gälde att antingen genom Adolf Fredriks val köpa fred med Ryssland, under äfventyr af fredsbrott med Danmark, eller genom danske kronprinsens val bibehålla freden med Danmark, under äfventyr af förlängdt krig med Ryssland.
Våren var emellertid kommen, och landets försvar kunde ej göras beroende af ovissa underhandlingar. Ända från krigets början hade konungen ofta påmint om nödvändigheten att öka krigsmakten och uppsätta reservmanskap utöfver den vargering, som vid sista riksdagen blifvit beslutad; men rådet hade ingen myndighet härtill, och då ständerna samlades, var det svårt nog att ens få den ordinarie krigsstyrkan någorlunda fulltalig. Man måste medgifva ett slags pressning till krigstjenst så vid hären som flottan, och när sedermera regementena skulle sättas i rörelse, mötte nya svårigheter. Allmogen i Dalarne, Helsingland och Vestmanland vägrade att låta sina soldater rycka ut förr än generalerna, som fört befälet under föregående fälttåget, blifvit straffade, och när konungen befalt de vid riksdagen varande officerarne att inställa sig vid sina till uppbrott färdiga regementen, så satte sig adeln deremot, emedan officerarne utgjorde det väsentligaste stödet för hattpartiet å riddarhuset. Detta parti hade ock tillräckligt inflytande att utverka ett adelns beslut, att officerare, som voro hufvudmän för adeliga ätter eller regementsfullmäktige vid riksdagen, icke skulle få bortkommenderas, utom vid högst vigtiga tillfällen, och detta beslut godkändes äfven af de ofrälse stånden.
Att under sådana förhållanden det skulle stå högst bedröfligt till med krigstukten inom hären, var naturligt, och de olyckliga följderna af styrelsemaktens försvagande trädde nu i öppen dag. Man trodde sig kunna åtminstone i någon mån afhjälpa dessa följder genom att bifalla konungens vid flera tillfällen gjorda begäran att erhålla öfverbefälet öfver krigsmakten; men den myndighet, som härigenom lemnades honom, var i sjelfva verket af ringa betydenhet. Planen för det blifvande fälttåget hade blifvit uppgjord af en s. k. defensionskommission, bestående af några riksråd, generaler och amiraler, i hvilkas öfverläggningar äfven konungen deltagit; men för denna plans utförande kunde ingenting företagas utan rådets och sekreta utskottets hörande, hvarjemte utredningskommissionen, krigs- och amiralitetskollegierna hade att yttra sig, så att, om än besluten moget öfvervägdes, kunde de hvarken hållas hemliga eller med någon skyndsamhet verkställas.
De föga betydande krigsrörelserna under året 1743 hafva vi förut omnämnt. Af vida större vigt voro fredsunderhandlingarna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
