Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att genom föreställningar och underrättelsen om den ingångna freden söka förmå dem att stanna och endast skicka några ombud in i staden att framföra deras påståenden. De lofvade att så göra, och konungen återvände till staden efter att hafva förbjudit de tillstädesvarande trupperna att bruka våld. Dalkarlarnes ombud, bland andra Schedin, åtföljde konungen och fingo företräde i rådets närvaro. Man sökte med dukater och goda ord förmå dem att afhålla sina landsmän från att intåga i hufvudstaden, hvilket de ock lofvade; men innan de hunno tillbaka, hade bondehären redan börjat sätta sig i rörelse dels öfver Carlberg, dels rakt fram mot Norrtull. Der vid skogsbacken utanför dåvarande tullen stod öfverste Lagercrantz med några hundra man fotfolk och fyra kanoner, stälda så att de kunde bestryka vägen. Dalkarlarne trängde sig icke desto mindre in bland trupperna, och Lagercrantz måste i följd af den erhållna befallningen icke allenast låta detta ske, utan äfven låta bönderne medtaga hans kanoner. Underrättelsen härom verkade dock hos de tre stånden ett skyndsamt bifall till regeringens framställning att nu få gå allvarsamt till väga, och rådet lät uppsätta en befallning härom till truppernas befälhafvare; men härå vägrade konungen sin underskrift. Denna kunde man dock enligt dåvarande regeringssätt undvara – man behöfde blott förändra den skriftliga ordern till ett protokollsutdrag, innefattande det af rådets flertal fattade beslut, hvilket genast tillsändes generalerna Düring och Spens, som förde befälet öfver trupperna; men då bondehären redan trängt sig fram genom krigsfolket, kunde den nu gifna befallningen ej efterkommas. Dock anmäldes, att dalkarlarne lofvat stanna på Kungsholmen, hvarföre regeringen åtnöjde sig befalla, att de dit skulle följas af trupperna, som derefter skulle besätta båda Kungsholmsbroarne.
Dalkarlarne höllo dock detta löfte lika litet som de föregående, utan, sedan de trängt sig fram genom de trupper som stodo vid Norrtull och vid Kungsbacken samt vid Carlbergs grind tagit ytterligare två kanoner, intågade de omkring kl. 3 e. m. under krigsmusik och flygande fanor i staden, Drottninggatan utföre ända till Norrmalms (nu Gustaf Adolfs) torg, der de stannade, togo sin högvakt i ett närbeläget hus, utsatte vakter å torget och kringliggande gator samt inqvarterade sig i husen å Norrmalm, Ladugårdslandet och i sjelfva staden.
Samma dag, den 20 Juni, på f. m. hade alla stånden haft plena och blifvit underrättade om fredspreliminärernas afslutande. De tre stånden antogo dem genast och sökte genom en gemensam deputation förmå bondeståndet till samma beslut; men ståndet förklarade, att då det ej sammanblandat freden med tronföljden, vore det visserligen nöjdt med den förra, men kunde ej frångå sitt redan gjorda tronföljareval. De öfriga stånden gåfvo emellertid regeringen tillkänna ständernas bifall till freden, som på vanligt sätt kungjordes å torgen med trummor och trumpeter.
Detta hade skett nyss innan dalkarlarnes inryckande, hvilket genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
