Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnet, och närmast under honom blef riksrådet Gustaf Fredrik von Rosen den verklige öfverbefälhafvaren. Hären och dess förråd voro dock genom ryska kriget betydligt försvagade, penningetillgången ringa, och man var ännu långt ifrån säker för oroligheter bland allmogen, hvilka lätt kunde bringas till utbrott genom danskarnes inryckande. Enligt sekreta utskottets tillstyrkan begärde svenska regeringen derföre, att Ryssland, i följd af den förpligtelse det åtagit sig genom fredsfördraget, skulle bistå Sverige mot fiendtligheter, orsakade af tronföljarevalet. Inom ett fjerdedels århundrade efter Carl XII:s död hade det sålunda kommit derhän, att Sverige behöfde begära Rysslands skydd emot Danmark! Ryska regeringen var ock genast villig att inträda i denna nya egenskap af Sveriges beskyddare. Dess flotta fick kryssa i Östersjön, i förbindelse med den svenska, för att afskräcka den danska från hvarje fiendtligt försök, och på svenska regeringens föreställning, att Sverige skulle kunna från Danmark anfallas under vintern, då det ej kunde få hjelp från Ryssland, gaf kejsarinnan den 4 September befallning, att 12,000 man under general Keiths befäl skulle å 30 galerer genast öfverföras till Sverige att der öfvervintra och på rysk bekostnad underhållas. De ankommo ock ganska riktigt och förlades, trupperna omkring Nyköping och Norrköping, samt galererna vid Stäket. En och hvar insåg lätt, att en sådan rysk hjelpsändning emot Danmark ej hade behöfts, om svenska folket varit enigt inom sig, och man kan således föreställa sig med hvilka känslor den svenska allmogen skulle betrakta dessa ryssar, hitkallade för att skydda en påtrugad tronföljare mot egna undersåtar! Hvad mången härom tänkte uttrycktes af prosten Jakob Serenius i en predikan till sina församlingsbor i Nyköping, då han förehöll dem huru de borde förhålla sig mot de inqvarterade ryssarne. »Harmens icke öfver dem», hette det bland annat, »utan, om I viljen harmas, så harmens öfver edra synder, som retat Gud så svårligen, att han tillåter ynglingar och dårar att föra oss i olycka – olycksfoglar, som med skryt och högmod skriat upp hela landet och skulle skrämma vilddjuren i skogen, men hafva sprungit som harar och varit glade att få beskydd hos sina fiender. Låtom oss göra så väl vi kunna mot dessa ryssar och bevisa, att här är mera mensklighet och kristendom i våra fattiga hyddor, än det varit vishet i våra rådslag och mandom i våra vägar. Låtom oss med tålamod och goda gerningar afvända den skam från våra hus, som klenmod och dårskap satt på våra vapen utomhus, att främlingen må se, huru här hemma finnes förnuftigare folk, än han funnit emot sig der borta i fält». Det var den skarpaste likpredikan man gerna kunde hålla öfver det förda kriget, och den var väl förtjent!
Vid danska hofvet var man nu tvehågsen, om man skulle låta det komma till krig eller icke. Konung Christian VI ville helst bibehålla freden, i fall Sverige, genom att förmå Adolf Fredrik afsäga sig sin rätt till Sleswig och Holstein, undanröjde all anledning till blifvande stridigheter, men om holsteinska furstar, som icke ens erkänt Sleswigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
