Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hattarnes främste ledare var riksrådet Carl Gustaf Tessin, sedan kanslipresidenten Carl Gyllenborg en längre tid varit af sjukdom hindrad att utöfva sitt embete, och nu var nära sitt slut. Såsom hans närmaste man inom kansliet hade Tessin under tiden varit tjenstförrättande kanslipresident och så väl härigenom som genom sina många framstående egenskaper och den synnerliga ynnest, hvari han stod hos det unga hofvet, erkändes han allmänt såsom sitt partis chef. Rikt begåfvad i flera hänseenden saknade han likväl ihärdighet och arbetslust i allvarliga ärenden samt var alltför mycket upptagen af det unga hofvets nöjen och tillställningar, äfven alltför hänförd beundrare af kronprinsessan, för att vara fullt lämplig till partichef under de kinkiga förhållanden som nu inträdt. Partiets ledare voro för öfrigt inom rådet Rosen och Ehrenpreus, utom detsamma de från sina ministerplatser i Köpenhamn och Paris återkomne Nils Palmstjerna och Clas Ekeblad, generalmajoren Fabian Wrede, öfverintendenterne Hårleman och Henning Adolf Gyllenborg, lagmannen Fredrik Gyllenborg, den förre brorson och den senare en yngre bror till kanslipresidenten, öfverkammarherrn Carl Otto Hamilton, penningemännen Plomgren och Kierman m. fl.
Båda partiernas riksdagsförberedelser voro de vanliga – kringresande röstvärfvare, som med penningar och goda ord sökte förmå partiets adeliga familjehufvudmän att infinna sig vid riksdagen eller lemna fullmakter åt pålitliga personer, och som äfven sökte inverka på de ofrälse ståndens riksdagsmannaval, samt talrika stridsskrifter, i hvilka motpartiet och dess stöd skildrades så mörkt som möjligt. Så påstodo Mössorna, att Hattarne förberedde ett nytt krig i förbindelse med Preussen och Frankrike; att de ville göra Adolf Fredrik enväldig, möjligen tvinga konung Fredrik att afsäga sig regeringen, samt att deras misshushållning föranledt bankens obestånd, myntvärdets fall och den allmänt öfverklagade dyrheten på alla förnödenheter, hvarföre det vore både rättvist och klokt att återställa den förra rådspersonalen, under hvilken riket varit i ett blomstrande tillstånd, så olika dess nuvarande nöd och våda. Hattarne åter sökte göra troligt att Mössorna ville utesluta Adolf Fredrik från tronföljden och öfverflytta den på den ryske storfursten eller på en engelsk prins, hertigen af Cumberland; att de ville göra Sverige helt och hållet beroende af Ryssland, samt att enda utvägen till upprätthållande af rikets sjelfständighet vore att kraftigt understödja hattpartiet.
Detta parti, som så gerna ville gälla för nitisk vårdare af Sveriges sjelfständighet, stödde sig emellertid på Preussen och Frankrike, likasom mösspartiet på Ryssland och England. Från Preussens sida synes visserligen understödet hafva inskränkt sig till goda råd och välvilligt förespråkande, men franske ambassadören markisen Lanmary gaf partiet ett vida verksammare biträde genom frikostigt utdelande af penningar.
Under sådana förhållanden öppnades riksdagen den 16 September 1746. Båda partierna voro så jemnstarka, att hvartdera hoppades vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
