Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade gått genom hans händer, hvilket väckte icke liten ovilja hos Hattarne, hvilkas mest framstående partiman inom borgareståndet, Thomas Plomgren, varit en af Springers häftigaste motståndare i principalats-frågan och derföre blifvit af honom särskildt anfallen. Inom sekreta utskottet, der Hattarne nu voro rådande, framstäldes derför anklagelser mot Springer och hans lära om principalatset, som förmentes syfta på undergräfvandet af Adolf Fredriks tronföljd och stå i sammanhang med dalupproret. Sekreta utskottet beslöt ock Springers häktande och tillsatte en kommission af sina egna ledamöter att döma »hans brottmål, med allt hvad derutaf härflyta eller deruti inlöpa kunde». Denna kommission anmälde nu, den 25 Maj, i sekreta utskottet, att Åkerhielm, under rådets öfverläggningar, med anledning af principalatsfrågan yttrat åsigter, som temligen nära öfverensstämde medt Springers och på flera sätt sökt taga hans försvar.
Samma dag inkom äfven bankodeputationen med klagan öfver rådets »oginhet» mot banken i Oktober 1745, då det icke, enligt bankofullmäktiges begäran, velat »förbjuda» banken att invexla sina sedlar, »ehuru det var fråga om att genom ett kungligt förbud rädda banken, hvilket ej kunde vara rikets ständer emot». Denna anmärkning gälde icke blott Åkerhielm, utan äfven riksråden Cronstedt, Posse och Anton Wrangel.
Båda anmärkningarna öfversändes till rådet, med infordran af förklaring från Åkerhielm och de öfriga riksråd, anmärkningarna gälde. Åkerhielms förklaring i principalatsfrågan var öppen och oförfärad. Han visade, att vid föregående riksdag borgare- och bondestånden begärt, att deras beslut om en rikets ständers kommission till ransakning öfver kriget skulle tryckas, »på det att de måtte vara utan ansvar, och deras kommittenter ej förevita dem något», samt yttrade i allmänhet, det han trott valde fullmäktige böra vara sina principaler eller kommittenter ansvarige för sina göromål, »utan att likväl deras fattade beslut derför borde ändras». Som han städse yrkat, att hvad på en riksdag blifvit beslutadt skulle ega bestånd, så kunde deraf inses, att tronföljden aldrig af honom blifvit satt i tvifvelsmål.
Lika oförtäckt var hans förklaring i bankofrågan. Att kongl. maj:t skulle »befalla» banken betala eller icke betala hade varit stridande mot bankens privilegier, och något sådant hade icke ens skett under envåldsregeringen. Han åtnöjde sig för öfrigt ej att försvara sina egna rådslag, utan angrep äfven Hattarnes bankhushållning och visade, att det varit deraf, som bankens förlägenhet vållats. I denna förklaring instämde Posse och Wrangel, men Cronstedt afgaf en särskild.
Båda förklaringarna, jemte hvad för öfrigt i dithörande frågor förekommit, öfverlemnades af sekreta utskottet den 21 Juli till en dess kommission, som skulle upptaga båda målen samt undersöka och afdöma riksrådens felaktigheter. Ordförande i denna kommission var lagman Jean Georg Lillienberg, hvilken, inom kommissionen ifrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
