Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understödd synnerligast af teologie professorn i Åbo Johan Brovallius, var en af de verksammaste i förföljelsen mot Åkerhielm. Denne, som insåg att af en domstol, tillsatt af hans motparti, föga rättvisa vore att förvänta, sökte genom en afskedsansökning förekomma sin dom; men denna ansökning blef ej af sekreta utskottet bifallen, utan den mot Åkerhielm inledda undersökningen skulle fortgå. Då vägrade han inställa sig för utskottets kommission eller deputation, såsom den nu kallades, emedan han såsom riksråd var alla fyra ståndens fullmäktig och hans sak således af dem borde pröfvas, icke af en med tysthetsed bunden deputation. Häri instämde Wrangel, men Posse och Cronstedt anmälde sjukdomsförfall. Vadet till stånden ogillades dock af utskottet, och de båda riksråden funno sig nu böra gifva efter, men, på justitiekanslern Carl Gustaf Löwenhjelms yrkande,förmåddes sekreta utskottet att den 16 November taga frågans afgörande i omedelbar pröfning, och när den kom till detta afgörande den 23 och 24 November, blef Cronstedt alldeles frikänd för sin höga ålders skull, och Posse och Wrangel, som erkänt sin brist på insigter i bankoärenden, sluppo med en skriftlig föreställning. Om Åkerhielm åter voro meningarna mycket delade, men slutligen förenade sig adelns och presternes flertal om, att hans afsked skulle beviljas, dock utan tillstyrkan af pension. Borgarena åter yrkade på formlig dom, men förenade sig till slut med de andra.
Från utskottet öfverlemnades nu frågan till stånden, som genom ett protokollsutdrag från utskottet underrättades, att riksråden Cronstedt, Åkerhielm, Posse och Wrangel blifvit för vissa rådslag stälda under tilltal inför en utskottets deputation, inför hvilken »de sjelfve vidgått, att fel och misstag i rådslagen sig verkligen tilldragit», samt att sekreta utskottet afgjort den saken. Hvaruti felen bestått eller huru utskottet derom beslutat ansågs ej behöfva meddelas stånden. Hvad åter angick frågan om Åkerhielms afskedsansökning, så förklarade sig utskottet icke hafva något att dervid påminna, då han gifvit tillkänna »sitt fasta uppsåt att tillbringa sin öfriga tid i stillhet och att hvarken sjelf eller genom andras biträde söka åstadkomma någon rörelse bland rikets ständer samt aldrig önska någon ändring i det han nu begärde». Med frågan om hans bibehållande af lönen kunde utskottet sig ej befatta eller sådant tillstyrka.
Afsked utan pension och under vilkor att aldrig mera befatta sig med allmänna ärenden eller söka inträda i statens tjenst, var sålunda hvad sekreta utskottet ville tilldela Åkerhielm. Adeln och borgareståndet biföllo afskedet under det förutsatta vilkoret och afslogo pensionen, dock efter votering. Inom presteståndet åter anmärkte Mössornas oförskräckte förkämpe derstädes, prosten Serenius, det afsteg från dittills vanligt riksdagsbruk, hvilket utskottet tillåtit sig genom sitt tillkännagifvande, att riksråd blifvit stälda under tilltal, utan att afsättning dera följt. När stånden icke fingo underrättelse om domen, måste de anse riksråden oskyldiga och följaktligen hvad dem vederfarits för oförskyldt; men »ju flera exempel man gåfve på rådsvärdighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
