Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista åren af Fredriks regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka, så vida de icke ville å nyo komma i krig med Frankrike. Båda hofven föreslogo då att betrygga fredslugnet genom en af dem och franska regeringen gemensamt ingången borgen för upprätthållande af den svenska regeringsformen; men detta förslag förkastades genast af Frankrike såsom ett ingrepp mot svenska folkets oberoende, hvarefter Österrike föreslog afgifvande af en förklaring från svenska regeringen, att någon ändring i regeringsformen ej skulle ifrågasättas, hvaremot Ryssland skulle förbinda sig att icke söka rubba tronföljden i Sverige. Detta förslag omfattades begärligt af ryska hofvet, och i början af året 1750 aflemnade Panin ett nytt memorial, hvari kejsarinnan föreslog en konvention angående regeringsformens upprätthållande, då hon ville åtaga sig garantien deraf enligt Nystadska freden och tillika garantera Adolf Fredriks tronföljd; men svaret blef, att kongl. maj:t vidblef sin förut gifna förklaring och att rikets värdighet ej tillät en sådan konvention, som kejsarinnan föreslagit.
Rysslands öfvermod verkade nu hos de öfriga makterna mer och mer till Sveriges fördel. Danmark förklarade sig i början af 1750 villigt att uppfylla sina förbundspligter, om Sverige blefve af Ryssland anfallet. Turkiet, med hvilket Sverige återstält sina förbindelser, gjorde Ryssland allvarliga föreställningar. Äfven Polen försökte uppträda som medlare, ehuru det blef af Ryssland snöpligen afvisadt. Till och med Rysslands bundsförvandter England och Österrike förklarade, att de ingalunda ville understödja Ryssland i ett krig, som kunde uppkomma genom ryska truppers sändande till Finland. Mellan Ryssland och Preussen inträdde ett så spändt förhållande, att deras diplomatiska förbindelser afbrötos och båda makternas sändebud reste hem utan afsked i December 1750.
I följd af allt detta företogos visserligen från ryska sidan inga uppenbara fiendtligheter, men så mycket verksammare arbetade man på uppviglingar inom Finland, i hvilka ryske legationssekreteraren härstädes Simolin var den verksammaste ledaren. De ryska inlagorna till svenska regeringen kringsändes i talrika afskrifter, med åtskilliga förändringar, för att göra bättre intryck. Rykten spriddes om faror, som hotade svenska folkets frihet, och penningar utdelades flitigt för att vinna anhängare. Man erfor ock från Finland, att ryska trupperne vid gränsen mer och mer förstärktes. I Fredrikshamn lågo 22 ryska galerer, i Reval omkring 40, med 15,000 man landstigningstrupper. Svenske generalguvernören Gustaf Fredrik von Rosen begärde ock under våren 1750 ofördröjligen en förstärkning af 6,000 man; men regeringen ansåg en sådan truppsändning betänklig, emedan den lätt kunde framkalla den brytning man ville undvika. Tessin hade genomdrifvit detta beslut emot Palmstiernas åsigt, som ifrigt yrkade på de begärda truppernas afsändande. Äfven franske ambassadören markis d’Havrincour, som efterträdt markis Lanmary, hvilken från December 1741 till sin död i Stockholm i April 1749 varit Frankrikes sändebud härstädes, yrkade på betydliga förstärkningars afsändande till Finland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
