Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representera konungamakten utan att innehafva den. Han blef alltmera liknöjd för regeringsärendena och fann det allt svårare att fylla sin tid. Af naturen var han en afgjord fiende till all tankeansträngning. De kunskaper, han i ungdomen inhemtat, voro temligen ofullständiga och vid äldre år gjorde han sig ingen möda att öka dem, hvarföre ock de bref och uppsatser, man har af hans hand, öfverflöda af både stafnings- och tankefel. Att skaffa sig någon fullständigare kunskap om svenska styrelseverket och närmare följa ärendenas gång, föreföll honom alltför besvärligt, hvarföre han ock ganska ofta uteblef från rådets sammanträden och sade, till sitt urskuldande, att »det ej var trefligt att ständigt hafva omkring sig sexton preceptorer». Ofta fann han sig ock motsagd af dessa »preceptorer», hvilket dock i de flesta fall var hans eget fel, emedan de omdömen, han uttalade, endast alltför ofta icke grundade sig på någon föregående undersökning, utan på tillfälliga hugskott eller på ingifvelser från någon gunstling. Stundom hände likväl, att i någon vigtigare fråga han yttrade sig både klart, klokt och bestämdt; men vanligen aflägsnade han sig då, så snart han uttalat sin mening, ty han fann det alltför ansträngande att länge försvara hvad han yttrat och var dessutom alltför otålig vid motsägelser. Följden blef, att ledningen af Sveriges allmänna angelägenheter alltmera uteslutande tillföll rådet, likasom den af Hessens hans broder Wilhelm och den af hans enskilda angelägenheter hans gunstlingar.
Den mest kände bland dessa och den, som längst bibehöll sig i konungens ynnest, var Erland Broman, som redan 1722 anstäldes hos honom såsom hofjunkare och 1731 såsom kammarherre, derefter befordrades till kommerseråd, hofmarskalk och slutligen till president i kommersekollegium samt blef friherre 1747 och serafimerriddare 1748, till icke ringa harm för de öfrige med denna värdighet benådade, som funno sig föga smickrade af en sådan ordensbroder. Broman var nemligen allmänt känd såsom en lika outtröttlig som oförsynt skaffare åt konungen och befordrare af hans många kärleksförbindelser. Han var för öfrigt en glad och angenäm sällskapsmenniska, med stor förmåga att muntra konungen, likasom att skaffa penningar både åt honom och sig sjelf, samt med icke mindre att göra af med dem, för bådas räkning. Han begagnade sitt inflytande hos konungen att utpressa vängåfvor af tjenstsökande och alla andra, som hos konungen sökte någon fördel, var en sorglös vällusting, som egnade sin mesta tid åt sina nöjen och skötte sina sysslor på mellanstunderna, samt var i allmänhet en föga aktningsvärd person, lika litet egnad att öka aktningen för hans beskyddare.
Dennes anseende sjönk också alltmera, ju flera hans kärleksförbindelser blefvo och ju mera öppet han inlät sig deri. För svenska folket, vandt att se den vackraste föresyn i sedligt hänseende så väl i sina båda sista konungar som äfven i drottningen, den vällustige konungens gemål, voro hans ständigt förnyade otroheter emot henne en styggelse, och då han äfven vid ganska framskriden ålder fortfor att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
