Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en försigtig tystnad, och ehuru han sjelf var otillgänglig för mutor, försmådde han ej att dermed inverka på andra.
Hans lynne var af naturen häftigt och lätt uppbrusande, men han blef med tiden alltmera herre deröfver. Om han ock vid ett par tillfällen, såsom i förföljelserna mot Görtz och Wellingk, röjt agg och hämndlystnad, sökte han dock i allmänhet göra rättvisa åt alla, äfven åt sina ovänner, samt vinna dem genom godhet och ädelmod. För smicker var han ej otillgänglig. Såsom talare och skriftställare utmärkte han sig genom större renhet i språket än de fleste hans samtida, genom enkel och klar tankegång, fyndiga, stundom hjertliga uttryck, samt älskade att i sina tal inblanda ordlekar, infall och väl anbragta bibelspråk. Sina embetsgöromål skötte han med mycket nit och ovanlig förmåga. I bedömandet af utrikes ärendena och deras ledning röjde han så mycken skarpsynthet och klokhet, att ingen af hans samtida statsmän i Europa deri öfvergick honom, och så långsamt han ofta tycktes framskrida mot det föresatta målet, var han alltid der i det afgörande ögonblicket. I främmande länder stod också hans rykte ganska högt, ja högre än i Sverige, der partiilskan icke sällan sökte nedsätta hans förtjenster. Efterverlden får dock ej glömma dem och
har fulla skäl att räkna Arvid Horn bland Sveriges klokaste och nyttigaste statsmän.
Gustaf Cronhielm, grefve till Flosta, friherre till Segloraberg, herre till Hyltenäs, Thorsjö, Styrstad och Krantzbo, hafva vi likaledes i föregående del lärt känna såsom en af Carl XII:s mest framstående embetsmän, likasom vi äfven berättat, huru han var den ende inom rådet, som vågade anmärka att Görtz icke fått tillgodonjuta laga försvarsmedel; huru han erhöll och afskedades från kanslipresidentembetet, samt huru han återinträdde i rådet och sedermera deltog i de politiska rörelserna. Han sökte visserligen nu blifva president än i kommersekollegium, än i Svea hofrätt, men fick åtnöja sig med sin riksrådsvärdighet samt med ordförandeskapet i lagkommissionen, hvilket han innehaft sedan 1710, och kanslersbefattningen vid Upsala akademi, som anförtroddes honom 1719. Han egde också i hög grad de egenskaper, som fordrades för dessa uppdrag – stor lärdom och lifligt sinne för lärd verksamhet, skarpsinnigt omdöme och ovanlig arbetsförmåga. Såsom akademikansler framdrog han ock flere bland den tidens utmärktare lärde och prester samt sörjde för deras befordran, hvarföre man ock 1723 omtalade honom såsom »svenska lärdomens då för tiden kanske förnämste gynnare». Ännu större beröm vann och förtjente han genom det outtröttliga nit och den högst framstående förmåga, hvarmed han allt ifrån sitt inträde i lagkommissionen arbetade på fulländandet af det stora lagverket ända till dess detta vid 1734 års riksdag blef antaget. Till betygande af sin tacksamhet för hans stora förtjenster derom läto ständerna 1731 slå en stor och praktfull minnespenning till Cronhielms ära. Hans beröm i detta och flera andra afseenden fördunklades dock af en egennytta, för hvilken han ofta beskyldes och hvarifrån han ej synes kunna fritagas, samt af en med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
