Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rådet visade emellertid under första tiden af Adolf Fredriks regering i flera hänseenden en viss
undfallenhet för hans önskningar och tycktes undvika att låta det komma till nägon brytning, innan båda partiernas ställning blifvit närmare bestämd vid den förestående riksdagen.
Denna öppnades i Stockholm den 16 September 1751, och första tvistefrågan blef såsom vanligt tillsättandet af landtmarskalk. Generalen von Ungern-Sternberg, som vid två föregående riksdagar fört landtmarskalksstafven, förordades nu af hofvet lika ifrigt, som han vid 1746 års riksdag varit från detta håll motarbetad. Rådspartiets kandidat åter var hofkanslern grefve Henning Gyllenborg, en brorson till kanslipresidenten Carl och till riksrådet Johan Gyllenborg. Genom deras och sin tredje farbroders, den i riksdagstaktiken djupt förfarne Fredrik Gyllenborgs förenade inflytande hade han under de föregående riksdagarne fått tillfälle att göra sig känd såsom en af Hattarnes ifrigaste och talföraste partimän, men var i sjelfva verket alltför hetsig och ombytlig till lynnet att rätt passa till landtmarskalk. Vid omröstningen blef emellertid Henning Adolf Gyllenborg med 554 röster vald till landtmarskalk, då endast 276 tillföllo Ungern-Sternberg. Presteståndets talman blef erkebiskopen Henrik Benzelius, borgareståndets Hattarnes från föregående riksdagar mycket kände partiman, numera handelsborgmästaren Thomas Plomgren, bondeståndets den likaledes från föregående riksdagar välbekante Olof Håkansson.
Äfven vid tillsättandet af ledamöterna i sekreta utskottet visade sig Hattarnes betydande öfvervigt hos adeln och borgareståndet, och äfven presteståndet tycktes vid denna riksdag närma sig Hattarne något mera än under de föregående. Striden gälde också nu icke egentligen Hattarnes och Mössornas olika partiåsigter, utan regeringssättets mer eller mindre begränsade frihet, och i detta hänseende visade det sig, att både Hattar och Mössor voro öfvervägande frihetsvänner samt att hofvet vid riksdagsvalen i allmänhet låg under.
Sedan riksrådet Johan August Meijerfelt 1747 nedlagt sina embeten samt Wilhelm Taube aflidit i Augusti 1750 och Jakob Cronstedt i Februari 1751, hade sålunda tre ledigheter uppstått inom rådet, hvilka i början af riksdagen skulle fyllas. Det visade sig likväl, att under dåvarande förhållanden rådsplatserna icke voro synnerligen begärliga, ty bland dem, som voro i fråga att uppföras på rådsförslag, undanbådo sig nio att derå upptagas; af de redan uppförda afsade sig sex de förslagsrum de erhållit, och af dem konungen utnämnt vägrade en, öfverste Carl Henrik Sprengtport, att antaga denna utnämning. De nya riksråden blefvo slutligen presidenten i Svea hofrätt friherre Carl Gustaf Löwenhjelm, som först tillhört Hattarne, men sedermera börjat närma sig hofpartiet; hofmarskalken grefve Clas Stromberg, som icke tagit någon framstående del i partistriderna, men dock i allmänhet ansågs orfatta Hattarnes politiska åsigter, samt svenske ministern vid franska hofvet friherre Carl Fredrik Scheffer, som stod högt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
