Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men emedan ständerna ej alltid äro samlade för att biträda i styrelsen, hafva de i sitt ställe rådsherrar såsom sina fullmäktige, hvilkas pligt är att heligt bevaka den mellan konung och ständer ingångna öfverenskommelsen, så väl som både den förres och de senares rättigheter, samt derjemte att efter lag, ed och bästa förstånd biträda med sina underdåniga råd. Till detta allt behöfva rådsherrarne makt och myndighet, men denna är icke deras egen, utan ständernas; ty ehuru näst konungen de ypperste i landet, äro dock rådsherrarne ansvarige undersåtar och de ega väl makt att råda, men ej att regera. Ständerna ensamma innehafva den slutliga och afgörande makten och efter deras råd eger konungen att regera, d. v. s. att genom sin myndighet befordra deras beslut till verkställighet. Så betrakta rådsherrarne det svenska regeringssättet. De finna det vara ett konungsligt folkvälde, och i fall någon aristokrati skulle vilja tränga sig emellan, skulle den genast blifva förqväfd genom både konungens och ständernas makt och myndighet, och om rådsherrarne öfverskrede sina råmärken, kunde vid nästa riksdag en hvar uppfordra de maktegande ständerna att sådant beifra och bestraffa.
Enligt denna tolkning af grundlagarne tillhörde således all verklig makt i samhället ständerna, som utöfvade den omedelbart i lagstiftningen och i riksstyrelsen medelbart genom sina ombud riksråden, enligt dem gifna föreskrifter. Konungen förestälde samhällets höghet, men hans myndighet inskränktes till att låta verkställa de maktegandes beslut – en uppfattning, som dock ej rätt passade tillsammans med de i grundlagen honom tillerkända två röster inom rådet, hvilka han ej behöfde, om han endast egde att verkställa ständernas eller deras fullmäktiges, riksrådens, beslut.
Rådets förklaring blef emellertid af stora sekreta deputationen godkänd och fann genast sin tillämpning i förslaget till den nye konungens försäkran. Honom lemnades dock tillfälle att yttra sig öfver detta förslag; men då han insåg att någon större förändring i statsskicket ej under dåvarande förhållanden stod att vinna, inskränkte han sig till några få anmärkningar, som utan svårighet godkändes, utom i två punkter, af hvilka den ena rörde en grundsats, som fans uttalad i 1723 års riksdagsordning, men icke i regeringsformen, att alla konungens meddelanden till ständerna skulle ske med råds råde, hvilken grundsats stora deputationen upptagit i förslaget till konungaförsäkran och äfven skyndat att tillämpa genom att begära rådets yttrande öfver konungens till landtmarskalken och talmännen omedelbart öfverlemnade anmärkningar. Konungen hade befarat, att »detta stadgande kunde blifva ett hinder för den förtrolighet, som borde råda mellan honom och ständerna», men rådet anmärkte, att dess borttagande kunde »bana väg för grundlagsstridiga framställningar af en tillkommande konung», och deputationen, »som enhälligt ansåg saken för ett omistligt bålverk mot allehanda skadliga tillbud i en framtid», beslöt att förslaget skulle i denna punkt förblifva oförändradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
