Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksråden blefvo oroliga och sökte nu å nyo förmå konungen till en förklaring om sin tillfredsställelse med deras rådslag, hvilken de förut, med anledning af ryktena om rådande misshällighet mellan konungen och rådet, förgäfves sökt utverka. På en framställning af Tessin afläto de till konungen en skrifvelse, hvari de klagade, att rikets belägenhet syntes vara sämre än vid riksdagens början. Bundsförvandterne visade misstroende, i följd af ryktet att hans maj:t vore missnöjd med riksens råd; inom landet beskyldes de att hindra konungen från att göra allt det goda, han kunde tillämna undersåtarne, att otroget och slösaktigt hafva förvaltat rikets kassor, att tillvälla sig mera myndighet, än dem tillkommer, att af enskildt hat hafva stält flera under inqvisition och till den ändan begagnat spioner; de nödgades derföre anhålla, att alla deras
föregående tillgöranden måtte blifva riksens ständer allmänt kunniga och sanningen af dessa beskyllningar noga undersökas, men de vore det oaktadt beredda att nedlägga sina embeten, hvilka de efter ett så offentligt mot dem betygadt missnöje icke kunde med vederbörlig drift förvalta.
Konungen tog sig tre veckors betänketid, innan han besvarade denna skrifvelse, och när det slutligen skedde, var hans svar helt annat än rådet väntat. Det var rätt spetsigt affattadt och tydligen icke författadt af konungen sjelf.[1] Hotet om afskedsansökan tycktes konungen icke lägga mycket på sinnet. Han förklarade, att om riksens råd icke funne annat medel öfrigt än att dermed oroa riksens ständer, så ville han icke lägga något hinder i vägen derför. Han hade dock sjelf gifvit ett annat föredöme och ådagalagt sin åstundan, att ständerna måtte få i ro sköta sina sysslor, i det han icke besvärat dem med någon föreställning om de äreförgätna rykten och omilda omdömen, för hvilka han varit utsatt. Hade riksrådens ömtålighet blifvit sårad genom omdömen, fälda hos rikets ständer, så kunde konungen mot sin konungaförsäkran så mycket mindre blanda sig i hvad under ständernas öfverläggningar förefallit, som det, enligt regeringsformen, uttryckligen tillhörde dem att efterhöra huru riksens råd stält sina rådslag. Ett yttrande af konungen om riksrådens oskuld skulle vara onödigt, då konungen aldrig gifvit dem något prof på ovilja eller misstroende, och obehörigt nu, då alla rådets protokoll och handlingar voro under ständernas skärskådande. Faran från utlandet, som sades vara öfverhängande, kunde konungen icke upptäcka i de omständigheter, af hvilka rådet velat bevisa den, och hvad den omtalade oenigheten inom landet beträffade, så kunde ledamöterne vid en riksdag väl vara skiljaktiga om medlen, utan att derföre vara det om ändamålet.
Detta konungens svar satte riksråden i icke ringa förlägenhet, men de hade nu gått för långt för att låta det stanna dervid, utan öfverlemnade frågan till sekreta utskottet, som svarade, att om rådet, såsom det klagade, blifvit förolämpadt genom några under ständernas rådplägningar fälda utlåtelser, så kunde utskottet ej dervid göra annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
