Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så väl konungahuset i allmänhet som hvarje dess medlem i synnerhet. En af någon inom mösspartiet författad »Jemförelse mellan Sveriges belägenhet 1738 och 1755» framhöll med mycken skärpa allt hvad Sverige förlorat under Hattarnes styrelse, och i en uppsats kallad Constans Sincerus (Ståndaktig, uppriktig) och författad af Erik Wrangel, blef rådets tidskrift »Ärlig svensk» illa åtgången för sin partiskhet mot konungamakten, samt åtskilliga beskyllningar för mutbarhet och orättvisa framkastade mot riksråd och embetsmän i allmänhet, utan att dock anfalla någon särskildt. Den skickades i talrika afskrifter kring landet och väckte ganska mycket uppseende.
Rådspartiet underlät emellertid icke heller att rusta sig till den förestående riksdagen. Det hade den stora fördelen att kunna uppträda såsom försvarare af det bestående och att, såsom verklig innehafvare af makten, kunna använda de rika hjelpmedel den lade i partiets händer. Adolf Fredriks obetydlighet och Lovisa Ulrikas allmänt kända hersklystnad gjorde det ock lätt för rådspartiet att framställa hofpartiets sträfvanden såsom åsyftande att lägga makten i den högdragna, föga omtyckta drottningens händer och återinföra det förhatliga enväldet. Riksråden, samt synnerligast Tessin och Palmstierna, reste ock sjelfva omkring i landsorterna för att framhålla hofpartiets bemödanden att omstörta statsförfattningen och bringa folket åter i träldom samt sina egna att försvara folkets frihet och den bestående ordningen. Röstvärfning bedrefs för öfrigt från rådets sida lika ifrigt och omfattande som någonsin från hofvets, och de begagnade härtill flera både skickliga och nitiska biträden. En bland dessa, som nu började ådraga sig allt större uppmärksamhet, var öfverstelöjtnanten Carl Fredrik von Pechlin, en son till förre holsteinske ministern i Sverige Johan von Pechlin och sedan 1749 gift med en dotter till Thomas Plomgren, hattpartiets bekante ledare inom borgareståndet, sedan 1751 naturaliserad svensk adelsman samt redan känd såsom en af sin tids skickligaste ränksmidare. Han hade ock nu blifvit franske ambassadörens mest anlitade penningeutdelare, sedan Fredrik Gyllenborgs ärlighet begynt blifva misstänkt, och visade snart att han i förmåga att värfva anhängare åt det parti, hvartill han slutit sig, väl kunde mäta sig med denne. En annan likaledes ganska verksam röstvärfvare var majoren Hans Henrik Boije, som i synnerhet idkade en både för honom sjelf och hans parti inbringande rörelse med uppköp och försäljning af fullmakter in blanco, af hvilka han äfven till denna riksdag medförde ett stort förråd. En tredje var den inom sitt stånd ganska inflytelserike bondeståndets förre talman Olof Håkansson, som nu vunnits helt och hållet för rådspartiet. Ännu vigtigare biträden hade rådspartiet i franske och danske härvarande ministrarne, af hvilka den förre med rika penningeutdelningar och den senare medelst åtskilliga förbindelser inom stånden arbetade för rådet och emot hofvet.
Riksdagen, för hvilken å ömse sidor gjordes så ifriga förberedelser, öppnades den 13 Oktober 1755 och såsom vanligt blef valet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
