Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtmarskalk första tillfället för båda partierna att mäta sina krafter. Hofpartiets och äfven Mössornas kandidat var grefve Erik Brahe, för hvilken mycket talade – hög börd, stor rikedom, behagligt umgängessätt, redbarhet, godt hjerta och godt förstånd samt redan vunnen vana vid landtmarskalksgöromålen, då han under föregående riksdag ofta, i följd af Henning Gyllenborgs sjuklighet, fått, såsom rikets förste grefve, leda adelns öfverläggningar. Hattpartiets åter var generalmajoren grefve Fredrik Axel von Fersen, som efter flera års anställning i fransysk tjenst, der han slutligen blifvit öfverste för ett af honom sjelf uppsatt regemente, emot Adolf Fredriks önskan befordrats till generalmajor i svenska hären 1750 och med stor rikedom förenade ett betydande anseende såsom modig och bepröfvad krigare, ett värdigt skick, rik erfarenhet och menniskokännedom, vana att ordna och leda, beslutsamhet, sjelfbeherskning, ett klart förstånd och vinnande vältalighet. Båda voro sålunda ganska framstående män, och stora ansträngningar gjordes å ömse sidor för att få valet efter det ena eller andra partiets önskan. Utgången var så mycket svårare att på förhand beräkna, som adeln vid denna riksdag infunnit sig ovanligt talrikt; den uppgick till öfver tusen personer, och det märktes väl, att starka bearbetningar varit i verksamhet. Vid valet den 17 Oktober blef emellertid grefve Fredrik Axel von Fersen med 591 röster mot 414, som tillföllo grefve Brahe, utsedd till landtmarskalk och rådspartiets öfvervigt inom adeln härigenom tydligen ådagalagd.
Till talman inom presteståndet valdes nästan enhälligt den 67-årige erkebiskopen Henrik Benzelius, som ansågs något luta åt hofvets sida. Vice talman blef biskopen i Vesterås Samuel Troilius, som tillhörde rådspartiet och nu, sedan biskopen i Åbo Johan Brovallius dött, hvilken förut varit Hattarnes ledare inom presteståndet, skulle öfvertaga denna befattning. Biskopen i Skara Engelbert Halenius var, jemte honom, Hattarnes pelare inom ståndet, medan erkebiskopen, gammal och sjuklig, föga ingrep i ärendenas behandling. Biskopen i Strengnäs, Jakob Serenius, som förut med kraft och framgång fört Mössornas talan inom detta stånd, saknades nu, sedan hans val blifvit omtvistadt och af regeringen förklaradt ogiltigt. I stället stodo nu kyrkoherden i Kungsholms församling inom Stockholm, den såsom historieskrifvare bekante Olof Celsius, samt kyrkoherden i Clara församling Justus Christofer Hauswolf i spetsen för Hattarnes motståndare inom presteståndet.
Inom borgareståndet hade Hattarne förlorat sin mest framstående ledare Thomas Plomgren, som aflidit 1754, men hans gamle stridsbroder Gustaf Kierman återstod och var nu den främste bland hufvudstadens riksdagsmän. Hofvet sökte vid talmansvalet uppställa såsom hans medtäflare borgmästaren i Carlshamn Frans Cervin, men med föga framgång, ty vid valet den 14 Oktober fick Kierman 64 röster och Cervin endast 13.
Lika litet lyckades hofpartiet att i bondeståndet utestänga Olof Håkansson från talmansplatsen och i stället få Jan Persson från Tuna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
