Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dertill utsedd. Vid valet den 14 Oktober förklarade sig ståndet så enhälligt för Olof Håkansson, att de stora ansträngningar, hofvet under den föregående tiden gjort för att försäkra sig om bondeståndet, tycktes haft föga framgång.
Vid valen till ledamöter i sekreta utskottet visade sig Hattarnes öfverlägsenhet ännu tydligare än vid landtmarskalks- och talmansvalen. Från adeln inkom, med undantag af von Ungern-Sternberg, ingen af hofvets vänner i detta utskott, icke ens Erik Brahe, som dock haft öfver 400 röster vid landtmarskalksvalet, men deremot alla Hattarnes förnämste ledare. Lika uteslutande tog borgareståndet sina ledamöter i sekreta utskottet från hattpartiet. De från presteståndet voro visserligen mindre ensidigt valda, men betydde i alla fall föga mot Hattarnes öfvervigt inom utskottet i öfrigt.
Sedan riksdagen nu kommit i gång, skulle fyra riksrådsplatser tillsättas, hvilka blifvit lediga efter Johan Gyllenborg, som aflidit 1752, Carl Johan Stjernstedt 1753 samt Arvid Posse och Herman Cedercreutz 1754. Bland de föreslagne utnämnde konungen den 30 Oktober 1755 till riksråd amiralen Gustaf Ruuth och hofkansleren Carl Otto Hamilton, samt den 31 Oktober justitiekanslern Carl Lagerberg, en brorson till den här ofvan omnämnde, högt förtjente riksrådet Sven Lagerberg, och öfversten, svenske ministern vid danska hofvet friherre Otto Fleming, en brorson till den bekante landtmarskalken vid 1680 års riksdag Clas Fleming.
Sedan utgången af de hållna valen tydligen visat rådspartiets öfvervigt, inkom rådet till ständerna med ett af kanslipresidenten von Höpken författadt memorial, hvari den länge förda tvisten rörande konungens och rådets ömsesidiga rättigheter understäldes ständernas afgörande. Konungen hade blifvit bragt på de tankar, att rådsherrarnes utlåtanden vore blott rådgifvande, men icke bindande, och att konungen sålunda skulle ega rättighet att efter egen pröfning antingen följa eller frångå dem, hvilken tolkning, att konungen väl kunde höra sina rådsherrar, men att afgörandet berodde af honom ensam, öfverensstämde med det envälde, som infördes år 1680, då deremot, enligt tydliga ordalydelsen så väl i 1720 års regeringsform som i konungens afgifna försäkran, han skulle låta hos sig gälla den åsigt, de flesta riksråden gillat. Riksråden hade ock till åliggande att med kraft afböja och hindra allt, som kunde kränka ständernas frihet eller rubba det nu antagna regeringssättet, hvarföre de anhöllo, att ständerna måtte afgöra dessa frågor.
Memorialet, undertecknadt af samtliga i hufvudstaden närvarande riksråd, äfven af Löwenhjelm och Stromberg, meddelades konungen och öfverlemnades den 5 November af kanslipresidenten till landtmarskalken samt föredrogs följande dagen i sekreta utskottet.
Samma dag öfverlemnades af konungen i rådkammaren, dit alla ståndens talmän blifvit uppkallade, till dem en af Dalin eller, enligt andra uppgifter, af Erik Wrangel uppsatt skrift, framställande den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
