Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru någon säkerhet icke fans, att de allena maktegande ständerna skulle framgent tillämpa densamma.
Om ständerna i detta fall röjt en viss hofsamhet i afseende å konungens rättigheter, var sådant visst icke förhållandet med ett annat af dem fattadt beslut. För att förekomma de långa dröjsmål vid regeringsbeslutens expedierande, som föranledts af konungens vägran att underteckna expeditionerna, föreslog sekreta deputationen att, i likhet med hvad som skett under konung Fredriks sjukdom, begagna en stämpel med konungens namn vid alla de tillfällen, då hans egenhändiga underskrift icke gafs efter rådets en eller två gånger gjorda föreställning, äfvensom att rådet skulle ega med namnstämpeln utfärda fullmakt för den äldste bland föreslagne, derest konungen dröjde med en utnämning eller underläte att utnämna någon annan, sedan rådet utvoterat den han utom förslag utnämnt. Äfven detta sekreta deputationens förslag antogs af alla fyra stånden och meddelades konungen genom en ständernas skrifvelse af den 26 Maj 1756.
Redan innan detta beslut, som i så hög grad var för konungen nedsättande, blifvit af rikets ständer fattadt, hade de gjort en annan framställning, som var ännu mera nedsättande för drottningen, men till hvilken hon dock sjelf gifvit anledning. I sin förtrytelse öfver ständernas beslut i fråga om prinsarnes uppfostran hade nemligen Lovisa Ulrika föresatt sig att med alla medel, äfven de våldsammaste, söka göra ett slut på ett statsskick, som gaf ett mot hofvet fiendtligt parti makt att bereda detta så många förödmjukelser. För en statshvälfnings genomförande behöfdes dock att kunna förfoga öfver betydande penningetillgångar, och hvarken konungen eller drottningen voro dermed försedda. Från ryska, engelska och preussiska hofven hade de ej heller kunnat erhållas, och drottningen beslöt derföre att på annat håll söka bereda sig de erforderliga medlen. Majoren grefve August Meijerfelt, som sändes till hertigen och hertiginnan af Braunschweig, drottningens svåger och syster, för att för dem tillkännagifva Adolf Fredriks moders död, hade tillika i uppdrag att försöka erhålla ett penningelån; men då hertigen ej ville lemna det utan pant, så utsändes drottningens kammartjenare med alla hennes och konungens juveler och nipper. Kanslipresidenten Höpken hade emellertid genom sina korrespondenter i Berlin och Hamburg fått kunskap om Meijerfelts låneunderhandling och om den fordrade panten samt derom underrättat sekreta utskottet, som genast föreslog ständerna en inventering af kronans regalier och klenoder. Sedan de bland dessa, som förvarades i räntekammaren eller voro lemnade till konungen, blifvit öfversedda, begärde utskottet den 6 April hos konungen underrättelse, när det kunde falla drottningen lägligt att låta uppvisa de rikets juveler, som blifvit lemnade till hennes vård och nyttjande. En sådan framställning väckte hos den stolta drottningen den häftigaste förbittring. Hon förklarade, att en sådan begäran innebure ett misstroende; att hon icke kunde underkasta sig en sådan eftersyn och att hon ville låta utbryta de juveler som tillhörde riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
