Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig derföre böra mot de tilltalade gå till väga med yttersta stränghet, för att afskrämma deras anhängare från dylika försök både nu och i framtiden.
De åtta här ofvan häktades öde blef också nu snart bestämdt, men deremot yppades bland hattpartiets ledare skiljaktiga åsigter om huru förfaras borde med öfrige i sammansvärjningen invecklade. Bekännelserna inom kommissionen hade nemligen varit rätt besvärande, framför allt för drottningen, såsom den egentliga anstiftarinnan af alltsammans, men äfven för konungen, för Stjerneld, Kalling, Rudbeck, m. fl. De ifrigaste partimännen, Creutz, Ehrensvärd och Pechlin, yrkade att ingen borde skonas, utom naturligtvis konungen, som för öfrigt tydligen varit mera ledd än ledare. Äfven mot drottningen borde man förfara med yttersta stränghet, och de öfrige i sammansvärjningens deltagande borde dö, så väl som de åtta. Andra mera hofsamma åter, såsom Fersen, Lantingshausen, Fredrik Gyllenborg m. fl. och deribland sjelfve åklagaren Renhorn, afstyrkte att utsträcka förföljelserna och bestraffningarna till flera än de åtta häktade, emedan sådant skulle väcka alltför mycken oro och hos alltför många framkalla känslor af förbittring och hämnd.
Den 15 Juli fäldes af kommissionen och den 16 Juli afkunnades domen öfver Erik Brahe, Gustaf Jakob Horn, Magnus Stålsvärd, Johan Puke, underofficerarne Gabriel Moselius, Peter Christiernin och Israel Escholin samt förre löparen Ernst Angel. Den var enhälligt beslutad och lydde för dem alla att såsom riksförrädare mista lif, ära och gods. Den 17 Juli föredrogs domen hos stånden, och man hade gjort stora ansträngningar för att utverka benådning eller mildring i domen åtminstone för Brahe, som för sina många goda egenskaper mest beklagades och mot hvilken äfven bevisen voro minst besvärande.
När kommissionens dom höll på att uppläsas inför adeln, anmäldes att grefvinnan Brahe infunnit sig
för att få tala vid landtmarskalken. Fersen gick då ut och fann grefvinnan, åtföljd af sin fader,
den allmänt aktade presidenten grefve Carl Fredrik Piper, och åtskilliga andra sina slägtingar, alla i djup sorgdrägt. Grefvinnan föll på knä och anhöll om tillåtelse för sig och sina följeslagare
att inför ridderskapet och adeln få bedja om nåd för sin olycklige make. Djupt rörd upplyfte Fersen
henne och lofvade att inför adeln framställa hennes begäran, hvilket också genast skedde; men ståndet beslöt att först till slut afhöra kommissionens dom och sedermera taga i öfvervägande så väl grefvinnan Brahes anhållan som alla böneskrifterna. När nu både domen och dessa voro upplästa, erinrade Fersen om grefvinnan Brahes bön; men ingen anmälde sig till att tala, ehuru flere af Brahes forna vänner voro närvarande. Under de föregående öfverläggningarna om mildring i straffet hade man insett, att om han skonades, borde samma skonsamhet visas äfven mot de öfrige, och sinnesstämningen var nu så uppretad, att den fordrade blodiga offer. Fersen gaf dock ståndet ännu en stunds betänketid, innan han framstälde propositionen; men när ingen röst höjdes, frågade
han: »Bifaller ridderskapet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
