Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillrättavisning, och så tog, på landtmarskalkens begäran, presteståndet saken om hand samt beslöt att, icke såsom riksstånd, utan som Guds ords tjenare gifva drottningen en allvarsam föreställning.
Ståndets samtlige ledamöter undertecknade en föreställning till drottningen, i hvilken allt hvad de lifdömde om henne berättat förehölls henne såsom en sanning, hvilken de med sitt blod bekräftat. Deras bekännelser visade, att hon åsidosatt och förgätit den pligt, hon varit Gud, sin herre och gemål, sig sjelf och sina efterkommande samt Sveriges rike skyldig. Gud fordrade, att hvar och en bibehålles vid sina rättigheter, konungen vid de förmåner, hvilka folket honom frivilligt lemnat, folket vid de friheter det sig förbehållit. Då häremot handlades, brötes Guds och menniskors lag samt de heligaste förbindelser af ed och samvete, och då andra dertill uppretades, komme jemväl deras synd på anstiftarens hufvud, och de nyligen aflifvades blod ropade öfver dem, som varit anledning och orsak till deras brott. Den Högste hade förlänat drottningen många höga egenskaper, högt förstånd och vitter kunskap; presterskapet önskade, att han ock måtte inplanta i hennes hjerta, att Herrans fruktan är den enda sanna visheten, och att fly det onda, det är förståndighet.
Denna ganska allvarsamma föreställning framfördes till drottningen den 4 Augusti af erkebiskopen Henrik Benzelius och biskopen i Vesterås Samuel Troilius, hvilken uppläste den för drottningen, och den stolta Lovisa Ulrika måste icke allenast i konungens närvaro afhöra denna tillrättavisning, utan äfven i ett skriftligt svar betyga sitt »särdeles nöje» öfver presteståndets »mogna föreställningar» samt sitt »misshag för alla sådana anlagda och nu sist genom Guds nåd upptäckta stämplingar».
Ännu mera tyngdes dock hennes sinne af Horns och Brahes död, hvartill hon måste inse sig hafva varit vållande, då hon från början varit den egentliga själen i och anstiftarinnan af hela statshvälfningsplanen. Horns bekännelse vittnade omisskänligt, att han ingått i denna plan endast af eftergifvenhet för drottningen, som ständigt manade till våldsamma företag, samt att han aldrig af sig sjelf skulle kommit på några tankar ditåt. Hvad Brahe beträffar, hade han aldrig varit drottningens gunstling, för stolt att böja sig efter hennes vilja, men han hade varit konungens vän och förtrogne, och utan Lovisa Ulrikas ingifvelser hade Adolf Fredrik aldrig kommit att tänka på någon statshvälfning eller förmått Brahe att dervid vara honom behjelplig. Af båda öfvergafs emellertid Brahe i olyckans stund, och den ofvannämnda af konungen utfärdade kungörelsen, som förklarade, att han aldrig ansett sin personliga säkerhet hotad, hvaraf Brahe kunnat föranledas att vidtaga åtgärder för dess betryggande, hade tjenat såsom hufvudskäl för dödsdomen. Under intrycket af ett sådant beteende skref Brahe i fängelset ett testamente till sin minderårige son, hvilken han varnade att ingå i statens tjenst samt ålade att icke hålla sig till något parti i landet; att vara mån om frihetens och lagens bestånd; att ära konungen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
