Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktiga fiender, måste duka under, och då kunde Sverige, utan att hindras hvarken af Österrike, Ryssland eller Frankrike, icke allenast återfå sina förra tyska besittningar, utan möjligen äfven vinna nya. Det var nu också ett godt tillfälle att återupprätta Sveriges krigareära, som blifvit icke så litet nedsatt under sista finska kriget, samt att för alltid betaga den preussiske konungen lusten att åtkomma svenska Pomern, hvilket man väl visste han ifrigt eftertraktade. Dessutom misstänkte man, att han uppmuntrat och understödt sin syster i hennes bemödanden att kullkasta det svenska regeringssättet, och man kunde nu hämnas på Lovisa Ulrika genom att anfalla och förödmjuka hennes broder.
De öfvervägande skälen voro sålunda emot ett krig med Preussen, de öfvervägande fördelarne åter tycktes tala för ett sådant och, såsom vanligt, var det äfven nu de beräknade fördelarne, som bestämde beslutet.
I ett från kanslikollegium infordradt, af kanslipresidenten Höpken författadt utlåtande tillstyrktes, att svenska regeringen skulle förklara sig villig att afgifva en sådan förklaring, som Frankrike och Österrike begärt, mot vilkor att dessa båda makter skulle för all framtid garantera Sverige besittningen af Pomern enligt 1720 års fred och lofva att skaffa skadestånd af Preussen för hvad af detta fredsfördrag icke blifvit fullgjordt, samt tillika förbinda sig att, om Preussen för denna öfverenskommelses skull angrepe Sverige, icke nedlägga vapen förr, än Sverige återfått de delar af Pomern, hvilka det 1679 och 1720 nödgats till Preussen afträda.
Detta utlåtande bifölls af rådet den 13 December 1756, och Sveriges sändebud vid franska och österrikiska hofven fingo befallning att tydligen förklara, det Sveriges förpligtelser inskränkte sig till ett diplomatiskt uppträdande mot konungen af Preussen, men att dess stridskrafter icke medgåfvo att begynna något krig eller ens göra krigiska demonstrationer. De båda hofven tyckte visserligen att Sverige fordrade mer, än dess diplomatiska demonstration var värd, men läto sig dock tills vidare nöja med hvad det erbjöd och utfäste sig att, i händelse Sverige, i följd af dess afgifvande förklaring, blefve anfallet, återförskaffa det de gränser mot preussiska området, som genom freden 1679 blifvit bestämda.
Dessa underhandlingar höllos hemliga för konungen, emedan man fruktade, att Lovisa Ulrika i annat fall skulle få kunskap derom samt meddela dem åt sin broder, af hvars kända beslutsamhet man väl kunde befara en öfverrumpling af Stralsund, Sveriges enda fästning i Tyskland, hvilken sekreta utskottet ej varit betänkt på att sätta i försvarstillstånd och som icke ens hade fulltalig besättning. När Adolf Fredrik ändtligen i Februari 1757 underrättades om hvad som förehades, framstäldes det i en så fredlig dager som möjligt, och ehuru han nu uppsatte sina »tvifvelsmål»
om riktigheten af den politik, Sverige var nära att välja, kunde han icke göra dem gällande och ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
