Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke ens infinna sig i rådkammaren för att höra riksrådens skäl, utan förklarade sig nöjd med det beslut, hvilket de tillstyrkte.
På ofvannämnda vilkor afslöts således mellan Sverige, Frankrike och Österrike den 21 Mars 1757 i Stockholm en konvention, till följd hvaraf Sverige, jemte Frankrike, vid tyska riksdagen i Regensburg afgaf en förklaring, att båda makterna skulle vinnlägga sig om att hejda de olyckor, som hotade Tyskland, skydda de katolska, lutherska och reformerta bekännelsernas rättigheter samt upprätthålla rikets frihet på grund af westfaliska fredsfördragen mot hvarje försök att rubba densamma. Denna konvention var Höpkens verk, och längre ville han ej sträcka Sveriges deltagande i de båda öfriga makternas planer mot Preussen. Den deri öfverenskomna förklaringen trodde han ock kunna afgifvas utan någon fara för Sverige, emedan konungen af Preussen svårligen kunde våga ett anfall mot Pomern under de förhållanden, som genom konventionen inträdt. Dock förstärktes Stralsunds försvarskrafter, så snart årstiden det medgaf.
Det dröjde dock ej länge, innan nya förslag gjordes svenska regeringen af den franska. Sverige skulle till Tyskland sända 30,000 man samt rustningskostnaderna bestridas af Frankrike och Österrike, som tillika skulle försäkra Sverige om hela Pomerns återvinnande. Den svenska hären skulle blifva en kärna, till hvilken de tyska furstar, som deltogo i kriget mot Preussen, kunde sluta sig, hvarefter denna rikshär skulle bevaka norra Tyskland, medan fransmännen eröfrade Magdeburg. Så snart detta skett, skulle Stettin belägras af de förbundna makterna för att öfverlemnas åt Sverige.
Dessa anbud funnos af åtskilliga inom rådet, såsom Rosen, Ekeblad, Palmstjerna och Carl Fredrik Scheffer, ganska lockande; men Höpken fann det högst vådligt för Sverige att från en diplomatisk demonstration öfvergå till verkligt krig, samt stödde sina betänkligheter hufvudsakligen på rikets inre förhållanden, af hvilka han lemnade en ganska mörk skildring.
Detta kanslipresidentens betänkande upplästes i rådet den 11 Maj, och öfverläggningen om den fråga det rörde fortsattes äfven följande dagen, då Höpken i följd af ett sjukdomsanfall nödgades aflägsna sig och sedermera någon tid uteblef från rådets sammanträden. Bland de öfriga riksråden voro de fleste krigiskt sinnade. Man borde icke åtnöja sig med en garanti, som bestod i blotta ord; icke ingifva främmande stater en nedrig tanke om Sveriges makt och mod; icke till nästa år uppskjuta truppernas öfversändande till Tyskland, ty under tiden kunde de öfriga förbundna makterna hafva tvungit Preussen till fred, och Sverige hade då ingen förtjenst att åberopa, följaktligen ej heller något ökadt område att vinna. Riksrådet Rosen hade uppgjort en beräkning, som utvisade, att kostnaderna för 15,000 mans öfverförande till Pomern, för deras förseende med beklädnad, utredning och ett fältartilleri om 32 kanoner samt för deras fälttraktamente och furage under 12 månader skulle uppgå till endast 3,423,730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
