Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
daler silfvermynt, hvadan, då ständerna vid sista riksdagen anvisat ett kreditiv å 4,200,000 daler silfvermynt, denna summa, jemte de franska subsidierna, borde blifva fullt tillräcklig för första årets fälttåg. Tessin och Carl Lagerberg rådde dock till uppskof, åtminstone till följande året, och Löwenhjelm afstyrkte kriget i ett utförligt anförande, hvari han påminte om Sveriges svaghet och krigslyckans obeständighet, samt tillika yttrade sin farhåga, att kostnaderna torde blifva långt större än man beräknat. De öfriga närvarande riksråden voro emellertid för kriget, och riksrådet Ekeblad fick uppdrag att underrätta konungen, »huru som rådet hölle före, att i dessa konjunkturer det syntes vara högst nödigt, att armén blefve satt i ett rörligt stånd, så att densamma vid all påkommande händelse kunde vara nyttig».
Detta var allt hvad konungen tills vidare fick veta om den vigtiga fråga som nu förehades. Också anmärkte han, att, om några rustningar nu företogos, kunde det väcka uppmärksamhet hos rikets grannar, men förklarade sig dock nöjd, att armén gjordes rörlig. Inom rådet fortgingo öfverläggningarna emellertid. Flertalet var fortfarande för kriget, men Höpken, som den 25 Maj åter infann sig i rådkammaren, vidhöll sin åsigt, att Sveriges tillstånd icke medgaf att begagna konjunkturerna, hvilka han medgaf vara högst gynsamma. Med honom förenade sig Wrangel, Ehrenpreus, Lagerberg och Löwenhjelm, hvilken dessutom ansåg något krig emot regeringsformens uttryckliga stadganden ej kunna företagas utan riksens ständers sammankallande och erhållna samtycke, och i denna åsigt instämde äfven Lagerberg. Tessin åter gick så till vida från sin förra mening, att han under vissa vilkor biföll 17,000 mans ofördröjliga öfverförande till svenska Pomern. Riksråden Rosen, Palmstierna, Ekeblad, Stromberg, Scheffer, Ruuth, Hamilton, Fleming, Gyllenborg och Seth röstade likaledes för truppers öfverförande till Pomern och Sveriges deltagande i kriget, hvilket sålunda med elfva röster mot fem blef rådets beslut. De öfverröstade riksråden öfvertalades ock efter hand att förena sig med flertalet, och slutligen lät äfven Höpken, ehuru med mycken svårighet, härtill förmå sig, så att rådets beslut blef enhälligt den 22 Juni. Äfven konungens samtycke erhölls, sedan Ekeblad förklarat meningen icke vara att anfalla någon, utan endast att hålla den tillbaka, som ville störa lugnet inom tyska riket. Dock förklarade konungen, att han icke ville hafva någon del i beslutet, i fall det utföll olyckligt för riket, samt åberopade för öfrigt de »tvifvelsmål» han framstält, då frågan om konventionen förevar.
Kriget var sålunda beslutadt, men det hade icke, såsom då det mot Ryssland begyntes 1741, något stöd i allmänna meningen, utan tvärtom voro icke allenast hofvet och dess vänner, utan äfven den större allmänheten emot detsamma, med hänseende till de kostnader det medförde och tillika för det stora anseende konung Fredrik af Preussen egde äfven inom Sverige såsom sin samtids främste härförare, med hvilken det ej vore rådligt att mäta sig. I sjelfva verket var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
