Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna fästning. Detta skedde den 28 och 29 December, dock ej utan oreda samt flera förluster af manskap och kanoner. Natten till den 29 December gick Lehwald mellan Anklam och Demmin öfver Peene och kringrände båda dessa städer. Den svenska besättningen i Anklam räddade sig, ehuru med förlust af 200 man, och den i Demmin under öfverste Wilhelm Carpelan måste efter ett tappert försvar kapitulera den 31 December, mot fritt aftåg. Ön Üsedom återtogs likaledes af preussarne, med undantag af Peenemündes skans, som ännu innehade svensk besättning.
Det hade nu varit tillfälle att möta den anryckande fienden i en strid på öppna fältet, och Ungern-Sternberg visade äfven håg dertill; men fiendens öfverlägsenhet ansågs alltför betydande och man befarade, att ett nederlag skulle medföra förlusten af Stralsund, Sveriges enda fasta punkt i Tyskland, hvarföre i ett krigsråd, hvilka här, likasom under sista finska kriget, alltid röstade för de försigtigaste företagen, beslöts att draga trupperna dels in i Stralsund, dels öfver till Rügen, hvilket ock skedde de första dagarne af året 1758. Nästan allt rytteriet och ungefär hälften af fotfolket öfverfördes till Rügen, det öfriga, omkring 8,000 man, stannade i Stralsund, der förre landtmarskalken grefve Fersen blef öfverkommendant. Generallöjtnanten Hamilton fick befälet öfver trupperna på Rügen, och Lantingshausen fortfor att stå i spetsen för kommissariatet.
Vid fälttågets början tyckes man i svenska generalitetet icke förestält sig möjligheten af ett återtåg. Man hade samlat förråd i Anklam och Demmin, och de hade med dessa städer gått förlorade, tillika med 87 kanoner, som blifvit bortförda från Stralsund för att bestycka dessa städers fästningsverk. Stralsunds försvarsverk åt landssidan voro ock nästan alldeles förfallna; på krut var brist, och de muskötkulor, som kommit från Sverige, passade ej till gevären; spanmål fans ej tillräckligt, hö hade man nästan intet; penningebristen var stor, och staden full af folk, som flyttat dit från landsbygden.
Sådan var ställningen, då den nye öfverbefälhafvaren, grefve Gustaf Fredrik von Rosen, anlände den 7 Januari 1758. En svår tid började nu för de svenska trupperna, hvilka, sammanträngda i illa försedda qvarter, ledo alltmera af sjukdomar, ju längre vintern framskred, så att i slutet af Mars de sjukes antal uppgick till 4,384 och vakansernas till 2,368, hvarförutan 816 man voro fångna. Till lycka för svenskarne gjorde dock Lehwald intet allvarsamt försök att anfalla dem, utan åtnöjde sig att instänga Stralsund i en trång halfcirkel samt gick i qvarter inom svenska Pomern och Mecklenburg.
Svenska regeringen måste emellertid nu sörja för de i Stralsund och å Rügen varande truppernas underhåll, och svårigheten att dertill anskaffa nödiga medel blef allt större. Redan under hösten 1757 voro de af sekreta utskottet anvisade 3 millioner d. s. åtgångna och i December fick regeringen af banken ett lån å 2 millioner d. s., mot förbindelse att återbetala dem inom tre år. Under vintern erhölls ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
