Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med 12,000 man från Sachsen genom Mecklenburg, medan Manteuffel anryckte från Stettin. Svenskarne hotades sålunda från tvänne håll af en styrka, som uppgick till öfver 18,000 man och deribland 4,000 man rytteri, med hvilket det svenska hvarken i antal eller beskaffenhet kunde mäta sig. Den 28 December stod Dohna utanför Damgarten, som hade en besättning af endast ett par hundra man under en kapten Oertzen, hvilken, en mecklenburgare i svensk tjenst, kapitulerade redan den 1 Januari 1759, hvarefter Dohna hotade att afskära svenskarne från Stralsund. Tillika gingo preussiska trupper öfver från Üsedom till Wolgast och öfverskredo Peene vid Stolpe. Svenska hären var således i yttersta fara att från alla håll angripas af öfverlägsna fiender, hvarföre Lantingshausen beslöt, efter hållet krigsråd, att föra hären till Stralsund. Besättningarna i Anklam och Demmin kunde dock ej dragas till den öfriga hären, utan måste, efter några dagars beskjutning och ett modigt försvar, gifva sig, den ena såsom fången och den andra mot förbindelse att under ett år icke tjena mot preussarna. På detta sätt förlorades 2,600 man. I Stralsund blef trängseln till en början ännu större än förra vintern, emedan det dröjde flera veckor, innan isen öfver till Rügen blef så stark, att en del af trupperna kunde dit öfverföras. Sjukligheten tilltog ock så, att i slutet af Januari de sjuke voro 5,673.
Förhållandena inom svenska hären voro således nu lika bedröfliga som vid början af föregående året, och i det hänseendet ännu sämre, att andan inom hären betydligt försämrats. Det bittra klandret från rådet hade väckt stor förtrytelse bland generalerna och missnöjet spridt sig allt vidare. En allvarsam söndring hade sålunda inträdt mellan krigsbefälet och rådet, och vid samma tid hade konung och råd åter blifvit så söndrade, att åtminstone rådet fruktade för en ny statshvälfning. Att kriget, hvilket afsåg lika mycket hofpartiets tillintetgörande som konungens af Preussen förödmjukande, skulle vara förhatligt för Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, Fredriks egen syster, derom kunde ingen tvifla. Också hade rådet ännu mer än författningarna medgåfvo uteslutit konungen från kännedom om hvad som förehades, och konungen å sin sida så tvetydigt som möjligt gifvit sitt samtycke till förbindelserna med Frankrike och det deraf föranledda kriget. I rådet tog man äfven för afgjordt, att drottningen funnit hemliga vägar att brefvexla med sin broder och att rikets hemligheter den vägen kommit till rikets fiender.
Hvad som ytterligare ökade rådets bekymmer var, att sjelfva den makt, på hvars bistånd det hade grundat sina beräkningar, började svika sina åtagna förbindelser. Vid slutet af år 1758 hade Sverige att fordra af Frankrike mer än 2,600,000 livres i obetalda subsidier. Dessas uteblifvande, i förening med Hamiltons återtåg, försatte svenska regeringen i ytterligt bekymmer, och i ett bref till Sveriges sändebud i Paris af den 4 November 1758 förklarade Höpken, att han för sin del önskade fred på hvilka vilkor som helst. De innestående subsidierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
