Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Fredrik Pechlin den mest betydande. Han hade vid sista riksdagen spelat en framstående roll, icke så litet derigenom att de franska korruptionsmedlen till en stor del gått genom hans händer, men redan då skall han mot riksdagens slut blifvit missnöjd med partiets mest framstående män. Under kriget hade han ökat sitt anseende genom den tapperhet och drift, han vid flera tillfällen visat, samt tillika bland officerarne vunnit anseende såsom en oförfärad frihetsvän genom sitt käcka klander mot regering och generaler. Man ville visserligen derföre gerna aflägsna honom från riksdagen, men då öfversten för hans regemente råkat i preussisk fångenskap, var han såsom öfverstelöjtnant berättigad att vara regementets fullmäktig hos ständerna. Också kastade han sig nu med lif och själ in i riksdagsförberedelserna och blef en hufvudman för de missnöjda samt använde all sin slughet och vältalighet att resa en storm mot regeringen.
Hattarnes motståndare skilde sig, såsom förut, uti hofpartiet, som ville störta författningen och rådet såsom dess försvarare, samt Mössorna, som ville upprätthålla författningen, men undantränga rådet och Hattarne från ledningen af Sveriges utländska politik och inre hushållning.
Sedan ständerna på den utsatta dagen sammanträdt, blef, såsom vanligt, landtmarskalksvalet första tillfället till sammandrabbning mellan partierna. Det utföll emellertid med stor öfvervigt för Hattarnes kandidat, landtmarskalken vid 1756 års riksdag, grefve Fredrik Axel von Fersen, hvilken nu för andra gången valdes till landtmarskalk, med 571 röster mot 352, som tillföllo hofpartiets och Mössornas kandidat, grefve Adam Horn. Presteståndets talman blef Samuel Troilius, som efter Henrik Benzelius blifvit erkebiskop och länge varit en af Hattarnes ledare inom presteståndet. I borgareståndet fick Gustaf Kierman, handelsborgmästare i Stockholm, alla röster utom sin egen, och af bondeståndet återvaldes enhälligt Olof Håkanson.
Likasom vid talmansvalen segrade Hattarne äfven vid valen till sekreta utskottet. Adelns fleste ledamöter derinom voro Hattar, ehuru några Mössor, såsom Adam Horn och Ture Rudbeck, der fingo plats. Pechlin deremot utestängdes. Af presteståndets ledamöter voro nu också de fleste Hattar, men dock funnos åtskillige deribland som hörde till Hattarnes motparti. Borgareståndets ledamöter i utskottet voro åter endast Hattar.
Dessa val tycktes antyda och betrygga Hattarnes seger, men under riksdagens fortgång visade det sig, att den vunna framgången ej var så afgörande, som de segrande förestält sig. Denna ännu mer än vanligt långvariga riksdag var nemligen rik på vexlingar, då än det ena, än det andra af de täflande partierna hade öfvervigten.
Under riksdagens första skede, från November 1760 till Mars 1761, hade rådet och Hattarne mot sig hof- och mösspartierna, som slutit sig tillsammans så väl med hvarandra som med de missnöjde under Pechlins ledning, hvilka med gemensamt namn kallades landtpartiet, emedan det till största delen utgjordes af landtadeln och i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
