Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarjehanda anledningar, hvilka rådet gifvit den större allmänheten till missnöje, såsom det började kriget och tilldragelserna derunder. Härvid biträddes hofpartiet, såsom äfven redan är nämndt, med mycket nit dels af Mössorna, hvilkas förnämsta ledare nu voro Ture Rudbeck, Fredrik von Essen och Carl Johan Ridderstolpe, dels och ännu verksammare af landtpartiet, i spetsen för hvilket stod Pechlin, som visade sig såsom en verklig mästare i riksdagsintriger, hvilka han ock tycktes hafva gjort till sin lefnadsuppgift, ty några bestämda politiska syften, dem han med sin rastlösa verksamhet skulle afsett att befordra, söker man förgäfves.
Vid riksdagens början hade han mottagit penningar för att vid landtmarskalksvalet understödja Hattarne, men använde en god del af dessa penningar till röstvärfning mot Hattarne och höll för samma ändamål öppet bord för ända till 60 personer, hvartill medel skola blifvit honom lemnade af svenska och preussiska hofven. Vid det förra stod han nu särdeles väl och hade i Januari 1761 blifvit af Adolf Fredrik befordrad till öfverste för Jönköpings regemente, ehuru han och hofvet fortfarande låtsades vara främmande för hvarandra.
Första anledningen till anfall mot rådet togs af dettas beslut att afskeda åtskillige officerare, som lemnat armén utan tillstånd för att kunna utöfva sina riksdagsmannarättigheter. En af dem uppträdde å riddarhuset den 27 Oktober med yrkande att adeln måtta afgöra, om han och hans kamrater gjort väl eller illa, då de rest hem för att utöfva sitt lagstiftarekall. De afskedade behöfde icke återfå sina tjenster såsom af nåd; de hade aldrig bort mista dem; de förtjenade belöning för sitt nit; en särskild deputation borde tillsättas för att döma dem, som varit nog djerfve att bryta grundlagarne genom att förbjuda ättehufvudmän att resa till riksdagen, o. s. v. Högst få af adelns ledamöter vågade några inkast häremot, och i enlighet med flertalets mening framstälde slutligen landtmarskalken den frågan, om de ättehufvudmän, som rest hem från krigshären, haft grund dertill uti sin riksdagsmannarätt, hvilken fråga besvarades med allmänt ja, och adeln beslöt hos kongl. maj:t anhålla om de afskedade officerarnes återställande i sina tjenster, »emedan ridderskapet och adeln skulle anse det för en alltför grannlaga omständighet, i fall det deltagande i riksdagsmannarätten, som dem efter lagarne tillkomme, nu och framgent skulle förbindas med svårigheten af tjensters nedläggande». Denna begäran framfördes af en deputation med Adam Horn till ordförande och blef genast af kongl. maj:t bifallen.
Under tvisterna härom hade åtskillige varnat för att ett stånd sålunda skulle ensamt göra
framställningar hos kongl. maj:t, hvilket vore både olagligt och farligt. Man trodde sig kunna undgå
förebråelsen härför genom att adelns deputation på vägen till slottet underrättade de andra stånden om sitt ärende. Dessa betraktade dock saken på annat sätt. Så snart borgareståndet erfarit, att adelns deputation gått upp till slottet, utan att afvakta de öfriga ståndens medgifvande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
