Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deputationen skulle »pröfva, om krig kan börjas och fortsättas utan riksens ständers sammankallande», genom hvilken förändring deputationens uppgift förändrades från en undersökning om hvad som händt till en undersökning om hvad som var lag. Bönderne förenade sig med presteståndet, men borgareståndet uppsköt behandlingen af instruktionen till efter julferierna, så att den icke kunde utfärdas eller deputationen träda i verksamhet förr än i medlet af Januari 1761.
Under hela denna tid hade sinnesstämningen hos adeln varit särdeles upphetsad. Flera våldsamma uppträden föreföllo, och vid ett tillfälle kunde ett par af de hetsigaste herrarne, kaptenlöjtnanten Lilliehorn och öfverste Fredrik Horn, endast med möda hindras att i sjelfva riddarhussalen draga värjorna emot hvarandra samt hade derpå följts åt för att under bar himmel utkämpa sitt envig. I de öfriga stånden gick det visserligen lugnare till, men äfven inom presteståndet hade landtpartiet gjort så stora framsteg, att det nära vägde jemnt vid omröstningarna. Endast inom borgareståndet hade Hattarne säker öfvervigt. Bondeståndet förhöll sig denna gång ovanligt stilla, och dess beslut bestämdes af talmannen Olof Håkansson samt sekreteraren Paléen.
Under dessa förhållanden hade utsigterna blifvit ljusare för hofvet. I öfverstelöjtnanten Fredrik Carl Sinclair hade Lovisa Ulrika funnit en anhängare, som i slughet och skicklighet för riksdagsränker öfvergick hennes öfriga politiska vänner samt äfven slutit sig närmare till hofvet än någon af dem. Tillika hade hon både från Preussen och England fått penningar för att hos riksdagen utverka, att Sverige måtte draga sig ifrån kriget, och dessa penningar blefvo nu ett verksamt korruptionsmedel i hofvets hand, så att hoppet om utvidgad konungamakt och upprättelse för tilldragelserna år 1756 nu kunde hos drottningen uppstå.
Någon utvidgning af konungamakten var likväl icke efter Pechlins sinne, och häruppå räknade hans förra vänner Hattarne. Underhandlingar mellan dem och honom hade i medlet af December beredt honom en plats i sekreta utskottet, och under julferierna uppgjordes en hemlig öfverenskommelse mellan honom, landtmarskalken och franske ambassadören, hvilken öfverenskommelse Ehrensvärd skall hafva bemedlat. Fersen och d’Havrincourt uppoffrade trenne af riksråden, Höpken, Palmstierna och Scheffer, dock under förbehåll att intet annat straff än afsättning skulle drabba dem och att afsked skulle dem beviljas, om de sjelfva begärde det, samt att räfsten med rådet icke skulle sträckas längre än till dessa tre. Efter Höpken skulle Ekeblad blifva kanslipresident och de
begge andres platser intagas af män, hvilka Fersen och d’Havrincourt erkände såsom »välsinnade». Sveriges utrikes politik skulle icke undergå någon förändring och inga traktater med främmande makter dragas under stora deputationens granskning. Om hofpartiet framkomme med några planer, sedan rådets öde blifvit afgjordt, skulle Pechlin öppet förklara sig deremot och förena sig med Hattarne. Intill dess skulle öfverenskommelsen hållas obrottsligen hemlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
