Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställning, som skulle tilldelas de öfriga riksråden. Presteståndet biföll likaledes betänkandet, men gjorde undantag för Löwenhjelm och för Tessin, hvilken man hört sägas icke så alldeles hafva instämt med de öfrige. Lagerberg tycktes ståndet hafva glömt. På riddarhuset blef striden långvarigast, och när den kom till afgörande den 19 Mars, hade de ofrälse stånden redan dagen förut fattat sina beslut. Äfven hos adeln blef nu, efter en häftig strid, sekreta utskottets hemställan bifallen utan undantag. Löwenhjelm, som fått två stånd för sig, blef den ende, som undgick tillrättavisningen. De öfriga riksråden fingo den 21 April mottaga en skriftlig föreställning, så skonsamt affattad, som sekreta utskottet förmådde. Den aflemnådes genom deputerade, som icke stannade qvar, medan den för riksråden upplästes.
Härmed var riksdagens första skede slutadt. Den hade visat sig allt mera hotande för Hattpartiet och endast genom Pechlins öfvergång samt uppoffrandet af tre riksråd hade man lyckats behålla de öfriga qvar vid styret. Efter Henning Gyllenborg, som i December 1760 begärt och erhållit afsked från riksrådsembetet, samt Lagerflychts afsägelse af det honom erbjudna, hade två platser i rådet blifvit lediga, hvartill förslag uppgjordes i Januari 1761, och konungen hade den 19 Januari till riksråd utnämnt landshöfdingen i Vestmanlands län friherre Fredrik von Friesendorff samt generallöjtnanten grefve Adam Horn, en son till förre kanslipresidenten Arvid Horn.
Den vunna framgången, i förening med de penningesummor, som tillfallit hofvet från Preussen och England – Lovisa Ulrika hade nemligen från Preussen erhållit 50,000 rdr och från England 5,000 p:d st. för att förmå ständerna till en snar fred – hade gifvit betydlig lyftning åt hofvets planer. Räknande på ständernas fortfarande ovilja mot rådet, återupptog Lovisa Ulrika de förra planerna att utvidga konungamakten. Förgäfves varnades hon af sin broder, konungen i Preussen, att hålla sig stilla; hon använde en stor del af de till fredens befordrande gifna medlen dels för sina omstörtningsplaner, dels till betalande af några hennes enskilda skulder, dels till gåfvor åt sina anhängare. Förnämsta hindret för hennes planer var dock fortfarande hennes egen personlighet. Man sade, att hon räknade på allmänhetens hat mot rådet, men hatet mot henne sjelf var mycket mera både allmänt och starkt.
Hattarne hade länge varit hennes motståndare, men nu drogo sig äfven Mössorna tillbaka, så snart nya maktutvidgningsplaner från hofvets sida framskymtade. Adam Horn, som skulle vara de förenade hof- och mösspartiens förnämste ledare, skötte ej med nog påpasslighet dessas angelägenheter, och under en resa genom Östergötland, hvilken hofvet företog under sommaren 1761, fingo dess motståndare i Stockholm och vid riksdagen fritt spel samt begagnade med framgång det gynnande tillfället.
Sedan det lyckats sekreta utskottet att hos sig qvarhålla granskningen af rådets handlingar rörande
kriget, var hufvudändamålet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
