Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelse om de båda ståndens beslut i afseende å Ehrencreutz ännu icke dit inkommit, kunde han så mycket mindre uppsättas på förslaget, som han icke var sökande. Bielke deremot uppfördes, på grund af ständernas eget förord, samt blef genast af konungen utnämnd och fullmakten samma dag underskrifven – en högst ovanlig brådska, som tycktes antyda, att man ville göra hvarje försök till ändring omöjligt. Följande dagen inbjöd adeln de öfriga stånden till en gemensam deputation att hos kongl. maj:t begära uppskof med embetets tillsättande, men deputationen fick det svar, att embetet redan var bortgifvet.
Underrättelsen härom mottogs med stor förtrytelse af Hattarne, särdeles inom adeln och borgareståndet, och i synnerhet utfor å riddarhuset Pechlin med mycken häftighet mot rådet, hvilket han beskylde för intriger och missaktning mot riksens ständer samt yrkade, att det måtte få en skarp föreställning inför en talrik deputation från ständerna. Detta hans obetänkta utfall mot rådet togo nu hans talrika fiender inom hof- och mösspartierna till anledning att söka från riksdagen aflägsna den farlige mannen, som efter sitt affall var, i synnerhet af hofpartiet, lika bittert hatad, som han förut varit uppburen.
Öfverstelöjtnanten Carl Gustaf Boije, en gammal förfaren riksdagskämpe, började å riddarhuset den 10 Augusti anfallet mot Pechlin. Denne hade med skymfliga och obevisliga tillmälen angripit riksråden, och Boije yrkade derföre, att han så väl under denna som nästkommande riksdag måtte vara förlustig säte och stämma på riddarhuset. Sinclair erinrade, huru Pechlin ofta under överläggningarna angripit andra med hårda tillvitelser och eftersträfvat en myndighet, som kunde blifva farlig, såsom, bland andra, Cromwells exempel visade. Hattarne lyckades emellertid få frågans afgörande uppskjutet till den 24 Augusti, då den åter förekom. Pechlin hade nu inkommit med ett memorial, uti hvilket han framstälde Boijes yrkande såsom ett angrepp mot riksdagsmäns fria yttranderätt, samt anmärkte mot Sinclairs häntydning på Cromwell, att om en Cromwell frambringas på tusen år, så alstras tusen gunstlingar på ett år, ty intet yrke vore lättare än deras, och finge de tysta munnen på fritänkande män, så skulle de alla, hvar i sin vrå, blifva små Cromwellar. Friheten kunde hafva bestånd och trifvas lika väl, om en Pechlin aldrig funnits till, men hon skulle gå under, om icke hvarje riksdagsman finge njuta sin rätt att fritt tänka och fritt tala. Striden blef ganska häftig, men slutade med en omröstning, som utföll så, att Pechlin blef utvoterad med 397 röster mot 396 och således med en enda rösts pluralitet. Under de följande plena gjordes ock försök att få denna omröstning ogillad, men de nya omröstningarna utföllo allt mera emot honom, så att tydligen syntes, att flere bland hans motståndare blifvit tillkallade till förstärkning, hvarföre hans uteslutande också blef bekräftadt.
Härmed inträdde riksdagen i sitt fjerde skede, som i synnerhet utmärkte sig genom de hittills varande partiföreningarnas upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
