Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hofvet och Mössorna började mer och mer skilja sig ifrån hvarandra, och äfven inom Hattarne i adeln och borgareståndet, i hvilka stånd de hittills varit öfvervägande, uppstodo nu söndringar af flera anledningar. Beröfvade sådana män som Palmstjerna och Höpken, Pechlin och Augustin Ehrensvärd, hvilken nu rest till hären, och slutligen äfven öfvergifna af Frankrikes penningeunderstöd, som börjat upphöra, blefvo Hattarne allt mera ur stånd att mäta sig med sina fiender.
Vid denna tid inkom Tessin med en ansökan att få nedlägga sina embeten. Att han i likhet med de öfrige riksråden fått en föreställning för beslutet om kriget, hade djupt sårat honom och stärkt hans beslut att draga sig ifrån de allmänna ärendena. Hans afgång ur rådet betraktades ock numera af Hattarne icke såsom någon förlust, i synnerhet som Scheffer skulle komma att intaga hans plats; men nu ville Mössorna försöka att hålla honom qvar och föreslogo, att riksens ständer genom en högtidlig beskickning skulle uppmana honom att återtaga sin ansökan, hvilket åter bestreds af Hattarne, dem han så länge tillhört, och det stannade dervid, att de fyra talmännen fingo uppdrag att söka öfvertala honom. Han vidhöll dock sin begäran och afskedet beviljades den 6 Oktober 1761, med de högsta loford öfver hans utmärkta förtjenster och med tillåtelse för honom att bibehålla hela rådslönen såsom pension, jemte den han förut uppbar såsom kronprinsens f. d. guvernör.
När Scheffer nu skulle inträda i ledigheten efter Tessin, föreslogo Mössorna, att äfven Bonde och Bielke skulle taga säte i rådet utan afvaktan af nya ledigheter, och ehuru Hattarne motsatte sig detta förslag, emedan regeringsformen icke visste af några öfvertaliga riksråd, genomdrefvo Mössorna det dock både hos adeln, preste- och bondeståndet. Borgareståndet åter lät frågan hvila till dess en ledighet åter uppkom genom Höpkens afskedstagande. Han hade den ena veckan efter den andra uppskjutit sitt återinträde i rådet, och när han märkte, att de, som skulle vara rådets vänner, och sjelfve franske ambassadören ansträngde alla sina krafter för att skydda Pechlin, mot hvilken Höpken var särskildt förbittrad och hvilken han kallade för »rådets belackare», kunde han ej förmå sig att återtaga sin plats i rådkammaren under sådana förhållanden. I slutet af September inlemnade han sin afskedsansökning, hvilken beviljades den 12 November, med erkännande af hans stora förtjenster, hvarefter Höpken allt mera skilde sig från sina forna vänner samt biträdde hofvet och Mössorna med sina råd. Borgareståndet hade nu icke längre någon anledning att låta frågan om Bondes och Bielkes återinträde i rådet hvila, i brist på ledighet, utan medgaf, att den ene af dem finge intaga den lediga platsen; men sedan borgareståndet nu yttrat sig, blef tre stånds beslut gällande. Den 8 December kunde ständerna ingå till kongl. maj:t med begäran om kallelsebref för de båda nämnde riksråden, och den 14 December inträdde grefve Gustaf Bonde och grefve Ture Gabriel Bielke åter i rådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
