Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1765, 1766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dessa sex riksråds, så afgjordes sålunda frågan med 9 röster mot 8. Horn begagnade tillfället att uttala en allmän förkastelse öfver hela subsidieväsendet. Han önskade att framdeles Svea konungar aldrig måtte se sig i den bedröfliga belägenhet att i främmande subsidier söka sin och sitt rikes utkomst, och Adolf Fredrik förklarade nu, att han icke kunde minska eller bortgifva rikets på traktater grundade rätt, eller genom betalningssättet utsträcka förbindelserna utöfver den tid traktaten gälde.
Efter denna förklaring inträdde åter en brytning mellan hofvet och Hattarne, hvilka dittills hoppats att komma till förlikning med hofvet, men likväl hellre ville försaka denna än förbindelsen med Frankrike. De måste emellertid nu påskynda sina förberedelser till riksdagen, hvilka de alltför länge försummat i hopp att vinna hofvet. Den franske ambassadören försträckte penningar, och de vanliga åtgärderna att skaffa fullmakter och värfva röster kommo åter i gång. De leddes af Fersen och Ulrik Scheffer, som nyligen hemkommit från Paris. Å andra sidan fingo äfven ryske och engelske ministrarne, Ostermann och Goodricke, betydande penningesändningar, så att de kunde inverka på Hattarnes motparti.
Hofvet hade nu slutit sig till Mössorna, men drottningen var orolig öfver att Englands och Rysslands sändebud icke kunde gifva något bestämdt svar om hvad deras hof ville göra för konungamakten i Sverige och klagade för Goodricke öfver Mössorna, att de icke ville befatta sig med hofvets fordringar. Hon ville derföre gerna återknyta förbindelsen med Hattarne, och Sinclair försäkrade Breteuil, att han mottagit Ostermanns penningar till utdelning endast för att hindra deras användande till främjande af Rysslands afsigter. Lovisa Ulrika ville nu verka på båda partierna, för att försvaga båda och på deras bekostnad stärka hofpartiet, men dubbelheten i hennes uppförande blef upptäckt på ett sätt, hvilket hon svårligan kunnat förutse. Engelska kabinettet hade nemligen medelst penningar förstått att skaffa sig kunskap om det franskas hemligheter, och sedan Oktober 1764 blef allt hvad Breteuil skref hem från London meddeladt Goodricke, som sålunda fick en temligen fullständig kännedom om drottningens och Sinclairs underhandlingar med Hattarne. England hade för egen del till ändamål för sitt sträfvande i Sverige endast att tillintetgöra Frankrikes inflytande, och då Englands önskningar i detta afseende voro desamma som Rysslands, så var det så mycket villigare att i Sverige samverka med denna makt, hvarföre också engelske ministern hänvisade sina vänner i Sverige att söka sitt förnämsta stöd i Ryssland. Det var ock först från denna tid, som Ryssland åter fick något mera betydande insteg i de svenska partistriderna, och derför hade det väsentligen att tacka England.
Under dessa förberedelser till den stundande riksdagen närmade sig tiden för ständernas sammanträdande alltmera, och riksrådet Löwenhielm uppsatte, på sina embetsbröders anmodan, regeringens proposition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
