Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I hufvudstaden rådde under dessa dagar en stark jäsning; folkskockningar föreföllo här och der, och förbittringen mot rådet yttrade sig på åtskilliga sätt, så att man icke utan skäl kunde frukta ett våldsamt utbrott. Riksrådet voro emellertid icke modfälde. De fleste af dem stodo fast vid sin åsigt om hvad grundlagen stadgade. Vid rådets sammanträde den 19 December infunno sig Gyllenstierna och Hermelin, som under förra veckan varit frånvarande, och Düben och Reuterholm, som fortfarande voro sjuka, insände skriftliga yttranden. Alla fyra instämde med flertalet, och Reuterholm yrkade dessutom, att Uplands regemente borde ofördröjligen inkallas samt en eller två af riksens råd taga öfveruppsigten öfver de militära anordningarna i hufvudstaden. Rådet kände sig nu tillräckligt starkt för att besluta en ny föreställning till konungen, men just då en statssekreterare blifvit afsänd till honom att begära företräde för de riksråd, som skulle framföra denna föreställning, anmäldes öfverstarne för gardet och artilleriet, Fersen och Carl Ehrensvärd, hvilka berättade, att de verkstält rådets befallning om förstärkt vakthållning, men tillika, att statskontoret förklarat sig icke vilja utbetala den dertill anordnade extra aflöning, hvilken kompanicheferne dock ville tills vidare förskjuta. De tillade, att då rikets kollegier förklarat sig ej kunna erkänna rådet för regerande utan konung, och då jäsning och oro bland menigheten i hufvudstaden vore att befara, så kunde de icke ansvara för sina truppers hållning, hvarföre de hemstälde till deras excellensers bepröfvande hvilka utvägar skyndsammast måste vidtagas till lugnets bibehållande bland allmänheten.
Efter de båda öfverstarne företrädde justitiekanslern, hvilken, såsom innehafvare af det embete, åt hvilket ständerna synnerligen anförtrott lagarnes vård, nu till rådsprotokollet förklarade, att då riksråden sjelfve i det till embetsverken utfärdade protokollsutdraget tillkännagifvit, att »riksstyrelsen råkat i en vådlig och bedröflig ställning samt i de brydsammaste och farligaste omständigheter», och då således det fall inträffat, i hvilket riksdagsordningen tydligen stadgat, att riksens ständer borde sammankallas; så ansåge han deras skyndsamma sammankallande vara oundgängligt och ej kunna vara annat än af folket efterlängtadt, hvilket ock inom hufvudstaden nogsamt gifvit sig till känna.
Efter justitiekatislern följde kanslikollegium och justitierevisionen, med samma förklaring om sin overksamhet, som de öfriga kollegierna förut afgifvit, och slutligen företrädde statskontoret, anförd af sin president, Johan Löwen, samt aflemnade ett utlåtande, att detta embetsverk icke tilltrodde sig anordna kronans medel till utgifter, påbjudna af rådet, sedan konungen nedlagt regeringen, emedan statskontoret under sådana förhållanden icke funnit något rum i regeringslagarne, efter hvilket det kunde rätta sig. Så snart riksens ständer blifvit sammankallade eller konungen återtagit regeringen, så skulle statskontoret åter kunna igenkänna rikets styrelse och på vanligt sätt efterkomma dess befallningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
